Jag arbetar som projektledare i ett bostadsområde med en del utmaningar och fantastiskt mycket potential. Projektet har till syfte att utveckla stadsdelen och i mitt arbete möter jag många människor.
En pojke har satt starka spår hos mig. Han är 10 år gammal och har en bror som är 5 år. Första gången jag träffade dem var i en kö. Vi stod och väntade på hamburgare som bostadsbolaget i området bjöd på. Pojken stod med sin bror tätt intill sig. Det som fångade min uppmärksamhet var deras stillhet. De stod tysta och lite bortkomna.
Nästa gång jag träffar pojkarna står de vid dörren till vår verksamhetslokal, de andra barnen springer och skrattar men pojkarna har något sorgset och bortkommet över sig. Jag bjuder in dem, vi äter bullar. Sedan är det dags att rita och pojken visar sig vara en begåvad tecknare. Han ritar och de andra tittar intresserat på honom.
När han är klar är alla märkbart imponerade och jag kan äntligen ana ett litet leende hos honom. När jag ser vad han ritat är det som att en del av mitt hjärta brister. Hans teckning består av pansarvagnar och döda människor. Vad ska det föreställa frågar jag? Det är mitt land, svarar han. Det visar sig att pojken kommer från Syrien och att han har bott i Sverige i 8 månader. Minnen från kriget är färska.
Jag känner igen mig i pojken. Jag ritade också en hel del misär när jag var ny i Sverige. Men framför allt känner jag igen hans blick. Blicken som utstrålar sådan vilsenhet och osäkerhet: är det verkligen sant att vi får vara en del av detta paradis av trygghet? Kan det verkligen stämma att jag är välkommen till en plats där människor ler, där jag aldrig behöver vara rädd för att bli slagen? Kan det verkligen stämma att denna vackra plats också kan bli min?
På nyheterna eller framför allt i Facebook-flöden diskuterar folk om Sverige verkligen kan ta emot flyktingar. Fokus ligger just nu på att hitta sätt att avskräcka folk från att komma hit, folk som denna pojke och folk som jag.
Jag är övertygad om att denna pojke kommer att göra Sverige till sin plats, precis som jag har gjort. Han kommer att göra det här landet till en bättre plats så som många flyktingar gjort. Jag är så oerhört tacksam över att det finns ett paradis som Sverige där i alla fall en liten del, av jordens flyktingbarn kan få känna sig trygga.
Berivan Mohammed
Kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
