RECENSION. Sommaren 1993 hade filmen ”Free Willy” (”Rädda Willy” på svenska) premiär i USA. Späckhuggaren Keiko blev världskänd för sin roll som Willy. Men till skillnad från valen han spelade såg framtiden mörk ut för Keiko. Han var fast i en liten pool på en nöjespark i Mexico city, under förhållanden som gjorde honom sjuk, utan någon frihet i sikte.
Hans öde väckte stor uppmärksamhet – allmänheten upprördes. Det blev startskottet på ett gigantiskt projekt, att rädda Keiko och återbörda honom till havet.
Späckhuggare är mycket intelligenta och sociala djur. De lever i hårt sammanhållna familjeflockar. Hanarna följer sina mammor långt upp i vuxen ålder, ofta hela livet. Varje flock har dessutom sitt eget sätt att kommunicera – ett eget språk.
Keiko var bara en ung kalv när han rycktes från sin familj och i mer än tio år hade han levt i fångenskap. Att vägen till frihet skulle bli lång stod snabbt klart.
I förra veckan låste den amerikanska poddcasten Serial och New York Times upp alla sex avsnitt av ”The good whale” och här berättas denna galna och sorgliga historia med känsla och innerlighet av Daniel Alarcón, journalist och författare. Han har skrivit för New York Times i mer än 20 år.
Serial är en spinn-off på radioprogrammet och långköraren This American Life. Avsnitten i ”The good whale” är upplåsta under en kort period, och för en inbiten poddlyssnare är det alltid en förmån att få ta del av Serials produktioner, som första säsongen om mordet på Hae Min Lee med journalisten Sarah Koenig eller ”S-Town” som kretsar kring den excentriske urmakaren John B. McLemore bosatt Alabama, berättad av Brian Reed.
Att försöka lära Keiko att vara en vild val, efter ett helt liv omhändertagen och vårdad av människor, var ett gigantiskt projekt från start. Han var sjuk, undernärd, svag, kunde inte hålla andan i mer någon minut i taget, han visste inte hur han skulle jaga levande föda. Keiko hade inte sett en annan späckhuggare eller ens en annan val, förutom några delfiner, under ett decennium. Han hade glömt bort sitt ”språk”.
Hur lär en människa en späckhuggare att bli en späckhuggare?
Naturligtvis måste man som lyssnare även reflektera över den industri som djur i fångenskap är. Ännu hålls vildfångade djur, späckhuggare och andra, under förhållanden som är långt ifrån ideala och i många fall skadliga för dem.
Keikos resa blir som väntad lång. Under tio år pågår arbetet att återbörda honom till havet, med ett steg framåt och två tillbaka. Från parken i Mexiko, via en djurpark i Oregon, vidare till en nätinhägnad i havet i en vik på Island. Och den tar slut i en fjord i Norge 2003.
En bild som fastnar är när Keikos tränare under perioden på Island beslutar att skära av så mycket mänsklig kontakt som möjligt, pressa honom hårdare, tvinga honom att ”bli vild”. Vid det laget har allmänhetens intresse svalnat, pengaflödet börjar sina, teamen som tagit hand om honom har löst av varandra flera gånger – tiden börjar rinna ut. Under drygt två dygn kretsar Keiko runt följebåten mitt ute på havet. Han buffar och ropar och tigger om uppmärksamhet, medan hans mänskliga familj – den enda familj han känner – ignorerar honom. Det är brutalt, nödvändigt och så väldigt hjärtskärande.
”The good whale” ställer frågor kring syftet och målet med projektet. Handlade det om valen Keiko eller symbolen Keiko? Vad är det goda i att sätta honom fri, om det ens går att genomföra? Vilka är kostnaderna på vägen, i rent monetära resurser, men också för Keiko? Vad vinner han – och vad förlorar han? Och när är det dags sätta stopp?
Passa på att lyssna på ”The good whale” medan avsnitten är upplåsta. Det är en historia som inte lämnar lyssnaren oberörd.
Fia Björklund
