”Berätta om när du senast var i Jämtland”. Kollegan tittade pillemariskt på oss övriga femton deltagare, i ett möte samlade från olika delar av (främst södra) Sverige för att planera ett projekt utanför Sveg.
Söder om Gävle är kunskapen om norra Sverige hopplöst låg. Vi kan för lite om landets nordliga län – eller ska jag säga som det är: Stockholm kan för lite om övriga Sverige.
Trots det är det i norra Sverige allting händer just nu. Storskaliga industrietableringar, industriell energiomställning och därigenom historiskt stor inflyttning.
Allt för ofta används schablonen ”norra Sverige”, ett uttryck som ju faktiskt åsyftar halva Sverige om man tittar på kartan. Det stör mig något så oerhört – att vi pratar om ”norra Sverige” på samma sätt som uttrycket ”i Afrika” användes tidigare – som om Afrika vore ett land och inte en kontinent. Det stör mig också att jag som är från Dalarna och ändå representerar någon slags landsbygdsarv, kan så lite om länen som angränsar mitt eget. Så vad betyder norra Sverige?
Regeringens numera före detta samordnare för den gröna omställningen i norra Sverige, Peter Larsson, har gjort ett hästjobb att förklara vad norra Sverige är för oss i resten av landet. I sitt arbete har han skapat samarbete i ett extremt decentraliserat land, och framför allt har han nyanserat vad urbanisering är.
Det är genom Norrbotten och Västerbotten som Sverige kan vara ledande i energiomställningen – om vi lyckas urbanisera landsbygden. Därför är Skellefteå kommuns kampanj ”Förlåt Stockholm”, för att öka inflyttningen till staden, klockren på flera sätt. Det är i norra Sverige det händer – och varför skulle Skellefteå vara sämre än Stockholm för den nystartade ingenjörskarriären? Jag själv kan räkna upp tusen anledningar till att hellre bo i Skellefteå än i Sveriges huvudstad.
Ändå är det något som håller mig kvar, dalkullan i huvudstadsexil kan inte flytta på sig. Jag trivs för bra, intalar jag mig. Eller så handlar det om att jag inte är ingenjör – energiomställningen kräver fler fysiker än kommunikatörer och det är väl tur. Eller så handlar det om att jag är en ”late adopter” – någon som först efter att alla andra börjat använda den nya tekniken accepterar den som en del i livet. Kanske handlar det om att låta Skellefteås budskap sjunka in, ta sig i kragen och faktiskt bidra till att ändra befolkningssammansättningen i norra Sverige.
I kampen mellan stad och landsbygd kokas frågorna åter igen ned till den omstridda frågan om vem som försörjer vem egentligen. När ska Stockholm inse att ”Norra Sverige” eller ”Norrland” är fem län, nio landskap och en enormt stor geografisk region? Det är här stora delar av Sveriges BMP byggs upp. Det minsta man kan begära är väl att vi lär oss skillnaden mellan Norrbotten och Västerbotten?
Hur gick det på mötet då, fick kollegan svar på frågan? Hur många hade varit i Jämtland? Faktiskt rätt så många! De flesta i Åre för skidornas skull då (tyvärr). Jag själv fick möjligheten att dela med mig av ett minne från Strömsund för två år sedan, där vi på husbilsemestern med två barn under 3,5 år stannade till påväg upp till Burträsk. Det är förmodligen ingenting jag kommer göra om, men det har inte med husbilen eller Strömsund att göra.
Sara Gommel, 1:a vice ordförande kommunfullmäktige Värmdö (L) och avgående ordförande Liberalerna Värmdö
