Lars Calmfors är en av Sveriges mest tongivande nationalekonomer. Han är aktuell med boken ”Mellan forskning och politik. 50 år av samhällsdebatt” (Ekerlids Förlag). I boken lyfts frågan om vilken roll forskare kan spela i samhällsdebatten och hur samspelet mellan forskning och politik egentligen fungerar.
Han har verkat som rådgivare till svenska regeringar och under hela sin forskningskarriär aktivt deltagit i samhällsdebatten. Själv tycker han att politiker borde bli bättre på att ta till sig vad forskningen visar och inte bara lyfta fram forskningsresultat som stärker den politiska övertygelsen. Samtidigt menar han att forskarna själva, genom att delta i den offentliga debatten, kan påverka hur deras forskningsresultat används av andra.
Vem hoppas du ska läsa boken?
– Politiker och alla som är intresserade av politik men också yngre forskare som jag tycker ägnar sig för lite åt samhällsdebatt och ibland har missuppfattningen att det bara är publicering i de finaste tidskrifterna som spelar roll.
– Samhällsdebatten är styrd av partier och intresseorganisationer men det behövs andra perspektiv också.
I din bok beskriver du en rad händelser där forskningsresultat du presenterat kommit i konflikt med politiken. Har politiker svårt att ta till sig forskning? I en tidigare intervju har du sagt att du upplever att politiker många gånger går hårdare åt forskare än sina politiska motståndare när debatt uppstår.
– Jag kan inte empirisk belägga att det är på det sättet men det är en känsla jag har. Jag har ibland uppfattat det som att politiker pucklar på varandra, men inom vissa ramar, men att de ofta har svårt att hantera inlägg från forskningen, att de verkar tycka att vi har en orättvis fördel av en akademisk status.
– Det spelar ingen roll vilket politiskt parti eller intressegrupp man kommer ifrån utan jag tror det är ett allmänt fenomen.
– Många gånger har jag stött på att organisationer och politiker varit väldigt säkra på att forskningen ska ge stöd åt deras ideologiskt betingade övertygelser. Man lägger ut uppdrag på forskningen med tron att man ska få stöd för sina ståndpunkter och blir sedan väldigt besviken när det visar sig att forskningen är betydligt mer mångfacetterad, att det inte är så enkelt som man trott.
Handlar det om att politikerna inte riktigt förstår vad forskningsresultaten säger eller handlar det mer om att man försöker plocka russinen ur kakan?
– Jag tror i regel inte att det handlar om att man medvetet är selektiv utan mer om det allmänmänskliga fenomenet att man ofta lägger mer märke till sådant som passar ihop med de egna föreställningarna.
– När man sedan lagt ut ett uppdrag på forskare så tvingas man konfronteras med att bilden är mer komplex än vad man tidigare trott och kanske till och med att forskningen inte alls ger stöd till det man drivit.
Lars Calmfors lyfter fram frågan om statliga kontra privata utförares effektivitet i arbetsmarknadspolitiken som ett exempel.
– I borgerligheten finns det en övertygelse om att privata utförare alltid är mer effektiva än offentliga. Det ligger bakom en pågående reformeringen av arbetsförmedlingen med privatisering av arbetsmarknadstjänster. Det ska inte uteslutas att det går att utveckla ett system med privata utförare som gör arbetsmarknadspolitiken mer effektiv men den forskning som finns idag ger inte stöd för det. Därför borde man i varje fall ha gått fram mer gradvis i reformeringen av Arbetsförmedlingen.
– Man ska ha klart för sig att politiken och forskningen har olika incitament. Om jag som forskare blandar ihop min analys med mina värderingar är straffet från mina kollegor väldigt hårt. Jag förlorar mitt anseende i forskarvärlden. Men politiker har en annan målfunktion. Det är därför naturligt att man ser forskningsresultat mer som ett verktyg som kan användas för att nå politikens övergripande mål att vinna val och genomföra den politik man tror på.
– Forskningen och politiken har olika drivkrafter. Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att olika perspektiv balanserar varandra i den offentliga debatten och det tror jag inte de gör utan att vi forskare är med.
Nationalekonomer stämplas ofta med en politisk färg, att de är höger eller vänster. Är det ett bevis på oförmågan att se forskningen för vad den är?
– Ja, så är det. Det har förvånat mig. Ena veckan kanske jag skriver något om att vi behöver större lönespridning med lägre löner för de enklaste jobben för att få in fler på arbetsmarknaden. Då får jag etiketten nyliberal högerekonom. Och så skriver jag nästa vecka om att fastighetsskatten är en bra skatt, att vi behöver beskatta ägda bostäder för att få ett bra skattesystem. Då är jag plötsligt en socialdemokratisk ekonom.
– Det är så främmande för oss forskar att man får en etikett, att man argumenterar på ett visst sätt därför att man är av den ena eller andra schatteringen.
Lars Calmfors har en stark röst i samhällsdebatten och precis som han beskriver har han stundtals kommit i konflikt med både vänstern och högern. Hans idealbild är ett ömsesidigt respektfullt samtal mellan politiken och forskningen.
– Det finns politiker som jag tycker varit väldigt bra på att möta forskningen. I boken lyfter jag fram Hans Karlsson, socialdemokratisk arbetslivsminister åren 2002-2006. Jag var aldrig överens med honom om vad som skulle göras för att öka sysselsättningen men vi hade ändå jättebra diskussioner med respekt för varandra. Han vred aldrig till forskningen och kunde se var skillnaden mellan analys och värderingar låg. Han accepterade det jag sade om att lägre a-kassa skulle minska arbetslösheten men var samtidigt tydlig med att han ändå inte ville gå den vägen därför att han menade att det skulle leda till oacceptabla inkomstskillnader: något han som han såg som ett större problem. Det blev väldigt lätt för oss att enas om vad vi var oeniga om, att det inte var forskningsresultaten i sig utan att man värderade skilda aspekter olika.
Calmfors beskriver hur politiker som vill stödja sig på forskningen i ena stunden helt bortser från den i andra. Fastighetsskatt är ett exempel.
– Alla ekonomer är i stort sätt eniga om att skadeverkningarna av en fastighetsskatt är väldigt mycket mindre än skadeverkningarna av hög beskattning på arbete. Det är inte forskningsmässigt kontroversiellt. De politiker som beskriver fastighetsskatten som skadlig hänvisar aldrig till forskningen.
– Det blev tydligt när jag var ordförande för Finanspolitiska rådet och skulle utvärdera alliansregeringens politik. Man motiverade de arbetsmarknadspolitiska förslagen med forskningsresultat men hade ingen som helst hänvisning till forskningen när man tog bort fastighetsskatten.
I vilka fall känner du att din forskning haft betydelse i meningen att den påverkat politiken i en riktning?
– Jag tror jag medverkade till att man släppte övertron på det man kallade den aktiva arbetsmarknadspolitiken, tron på att den skulle kunna hålla nere arbetslösheten i alla lägen – som till exempel under 1990-talskrisen.
– EMU frågan är ett annat exempel. EMU-utredningen som jag ledde bidrog i hög grad till Sveriges beslut att ställa sig utanför valutaunionen när den startade 1999.
– En självständig riksbank är en tredje. Den frågan drev flera nationalekonomer. Det var kontroversiellt då men är det inte idag.
Samtidigt som Calmfors tycks önska att politiken ska lyssna på forskningen oftare så är han noga med att påpeka att det trots allt är politikerna som ska fatta besluten.
Vilka åtgärder som behövdes vidtas under coronapandemin ett exempel där politikerna kanske lyssnat för mycket på expertmyndigheten, menar han.
– I den debatten har jag argumenterat för att besluten om hur man ska hantera pandemin måste bygga på kunskapsunderlag men att det till slut handlar om rent politiska avvägningar om vilka risker man är beredd att ta och hur man ska väga ekonomi mot hälsa. Den här frågan tycker jag är ett exempel på en fråga där man i politiken inte kan lägga ut besluten på experter.
– Jag tycker regeringen misslyckades i hanteringen av pandemin och även oppositionen, kanske var Liberalerna sämst av alla partier. Jag har inte observerat att de haft en enda avvikande mening. Där är jag jättebesviken på Liberalerna som ändå är det parti som jag känt mig stå närmast.
Text: Ylva Tamm
