Så gick då startskottet för utfrågningen av partiledarkandidaterna. De är alla tre mer än väl kvalificerade. De har lång bakgrund inom partiet, har haft flera ledande positioner och därför nyttiga erfarenheter av politiskt ledarskap. De har också det gemensamt att de nu, under några år, varit frånvarande från politiken och det märks att de breddat sina erfarenheter och skaffat sig nya intryck och perspektiv.
Vem som än blir vald, kommer att tillföra Liberalerna mycket. Men om de också är synnerligen kvalificerade, är det ett tufft jobb de möter. Att SCB:s stora opinionsundersökning bekräftar att partiet nu ligger under fyraprocentspärren, skapar en opinionsmässig uppförsbacke.
Flera av kandidaterarna, och även andra inom partiet, betonar nu vikten av uppslutning bakom den nya partiledaren. Valet av ny partiledare måste bli inte bara en nytändning politiskt utan också starten på läkning av de öppna sår som finns idag efter många interna, uppslitande strider.
Därför är det viktigt att låta kandidaterna tala för sig själva och stå för de åsikter de faktiskt har. Det finns en märkbar tendens att projicera önskade åsikter på dem, låta dem vara svaret på alla problem. Men också att ignorera när de säger något som går de egna uppfattningarna emot. Faktum är att på flera avgörande punkter har kandidaterna ytterst små inbördes skillnader i budskap. Dessa skillnader är betydligt mindre, än skillnaderna i åsikt mellan deras respektive anhängare.
Denna diskrepans skapar en uppenbar risk för inte bara besvikelse, när det visar sig att den som blir vald inte kommer att infria de närmaste anhängarnas överdrivna eller missriktade förhoppningar. Det riskerar också att bädda för fortsatt interna motsättningar. Skyttegravarna behöver fyllas igen, inte bara tillfälligt utan för lång tid framöver.
Så låt kandidaterna själva bestämma vad de står för. Iklä dem inte åsikter du hoppas, eller ens tror, att de står för. Men ställ för all del gärna en fråga till dem, så du får ett svar innan det är dags att rösta för någon av dem. Lyssna med öppna öron på debatten.
Fundera också över detta: Om de alla är kvalificerade, om skillnaderna i politiska åsikter inte är överdrivet stora (utom kanske i någon enstaka fråga), fundera då över vems sämsta sidor du ogillar minst.
För de har alla tre goda sidor. Och när det går bra för dem, kommer det att gå bra oavsett vem av dem som blir vald. Men en partiledare ska fungera väl också när det inte går bra. När pressen är stor, när frågorna är svåra och uppmärksamheten från media och väljare är skral. En partiledare som är lysande i medvind men medioker i motvind, får det då svårt.
Liberalerna behöver nu en partiledare som klarar motgångar, som står pall när det blåser och som ändå presterar sitt bästa när han eller hon har en dålig dag.
Det är så klart inte det enda argumentet. Mycket annat avgör valet av partiledare. Men i det fall det står och väger mellan två av de tre utmärkta ledare vi har att välja mellan, fundera över att lägga din röst på den av dem vars sämsta sida och största brister du har lättast att fördra.
