Sveriges kommuner och regioner är på intet sätt anorektiska. De samlade offentliga utgifterna för vård och utbildning var under 2022 över 400 miljarder. Vardera. Vi har en välfärdsstat som fortfarande i huvudsak klarar av de viktiga uppdrag den har, bara inte så väl som vi skulle vilja. Eller som motsvarar de pengar vi faktiskt betalar för den.
Skolan går ganska knackigt, för att uttrycka sig milt, när så stor andel som var fjärde elev går ut utan att kunna läsa och skriva på den nivå som får räknas som önskvärd i ett högspecialiserat kunskapssamhälle.
Vården gör också den väldigt mycket väldigt bra, men har problem inom vissa områden. Och särskilt illa är att en del av dessa områden är de samma som de var för ett decennium sedan., Och två, och i vissa fall till och med tre eller fler decennier sedan. Förlossningsvården är i närmast permanent kris i storstäderna. Köerna varierar i längd, men inom vissa regioner är samma discipliner alltid i topp.
Vad säger det när verksamheter inte klarar av att lösa grundläggande problem trots att stort politiskt fokus läggs på de områdena? Det är nog fler än börs-VD:ar som ställer sig frågan ”Vad får jag för pengarna?”, när väljarna i val efter val sätter skola, vård och omsorg i topp och ändå inte kan se de önskade förbättringarna materialisera sig.
När utbildningsministern hette Björklund var problemet att var femte elev inte hade fullgod förmåga att läsa och skriva. Nu heter de ansvariga Edholm och Persson. Förlåt, Pehrson. Och det går inte att bara hänvisa till att problemet är att dessemellan kom Fridolin och Ekström. Det är en alltför billig poäng.
Barnafödandet sjunker, men vi utbildar oss längre. Om vi slår ut 400 miljarder per år över 3 miljoner personer, befolkningen upp till och med 24 års ålder, så blir det drygt 130 000 kronor per person och år. Det är inte brist på pengar som är den stora faktorn här.
Det ska sägas att många kommuner har en extremt ansträngd ekonomi. Skatteunderlagen sviktar betänkligt i många fall. Och sett ur kommunalkamrerens synvinkel är förstås ”jobbskatteavdrag” djävulens påfund. Staten gröper ur den kommunala skattebasen ytterligare!
Nu är det som sagt inte ekonomin som är det stora problemet. Men det är en del av det, i alla fall i det korta perspektivet, när det innebär att de rörliga resurserna – pengar som kan användas för att förbättra en verksamhet utan att ta från någon annan verksamhet – är begränsade.
1994 infördes det statliga produktivitetsavdraget som innebar att en del av den löpande pris- och löneuppräkningen hölls inne, för att tvinga myndigheter att ständigt sträva efter ökad effektivitet. Kommuner och regioner gör likadant. Men hur går det med effekten?
Staten skjuter till ständigt mer medel i stöd till kommuner och regioner, både mer riktade stöd och större penningpåsar i allmänna bidrag. Och för att undvika panikbesparingar under den höga inflationen, blev det ännu mer i tillfälliga stöd. Ändå nås vi av nyheter att lärare i Göteborg ska ta över en del av städningen i skolorna, i Malmös skolor räcker inte den avtalade arbetstiden alltid till för lärarnas arbetsuppgifter, varnar lärarfacket.
Läget är lika ansträngt i vården. Personal flyr, framför allt från offentliga arbetsgivare, för att kunna påverka sin arbetssituation mer.
Till stor del verkar kommuner och regioner hantera effektiviseringsbetinget genom att följa devisen ”arbeta hårdare, inte smartare”. Tvärt emot vad avsikten var. Det här är ett allvarligt strukturproblem som Sverige måste ta itu med. Det duger inte att kriga i varje val om den sista extra kronan ska gå till sänkt skatt eller fler tummar i handen, förlåt, ”händer i vården”, när problemen är så mycket större än så.
