Nyhetsveckan kan ibland rymma stora kontraster. På tisdagen förra veckan skrev NU om en konferens med Folk och Försvar och Svenskt Näringsliv om hur svenska företag kan, och bör, bidra till svensk beredskap.
De flesta är nog överens om att företag i Sverige kan åläggas att på något sätt medverka i försvaret av det land vars frihet, rättsväsende och demokrati med mera de drar nytta av dagligen. Och Svenskt Näringsliv instämmer.
Frågan är hur, inte om. I vilken mån ska företagen få ersättning och i vilken mån ska de ta kostnader för att det ligger i deras eget intresse?
På torsdagen avslöjade Sveriges radios Ekoredaktion att Trafikverket haft planer på att låta två medarbetare delta på en stor konferens i Kina och berätta om svenskt kunnande att bygga tunnlar och bergrum. Detta är ett känsligt område som har betydelse för Sveriges totalförsvar, men det hade av allt att döma inte gått upp för verkets ledning.
Veckan innan det handlade det om Post- och telestyrelsens behandling av uppgifter om telekom-infrastruktur, som NU skrev om. Lägre tillbaka i historien har vi till exempel affären med Trafikverkets upphandling av körkortsregistret som exporterade massor av känsliga uppgifter utan säkerhetsgarantier.
Vi kan också minnas turerna kring byggandet av gasledningen NordStream II, och särskilt hur Karlshamns kommun klev in och hyrde ut hamnkapacitet och lagringsmöjligheter åt det ryska byggprojektet, efter att det svenska säkerhetspolitiska etablissemanget – samt stora delar av EU och USAs dåvarande vicepresident Joe Biden – vädjat om att inte ge stöd åt NordStream II. Gotland övertalades att säga nej, men Karlshamns kommun hade sin egen utrikes- och säkerhetspolitik.
Sverige har 21 regioner, 293 kommuner och ungefär 340 statliga myndigheter. Risken finns att vi också har 655 olika utrikespolitiska hållningar. Det duger inte.
Ibland är kommuner och regioner svåra att ge sig på. Det i grundlagen inskrivna självstyret kan – trots att det är juridiskt rätt väl avgränsat – alltid hållas fram som en ursäkt att göra lite vad man vill. Så länge det inte är förbjudet, är det tillåtet.
Men alla partier inser nog vidden av problemet. Förr eller senare kan det vara deras egen utrikespolitik som undermineras. Och inte osannolikt kan deras egna lokala partikamrater vara insyltade. Nog måste detta gå att lösa?
För alla statliga myndigheter finns det kända vägar. ”Regeringen styr riket.” Regeringen håller också regelbundna kontakter och samtal med myndighetsföreträdare. Där måste säkerhetspolitiska aspekter lyftas. Myndighetschefer, rättschefer och andra höga företrädare måste avkrävas att kunna leverera självständiga säkerhetspolitiska analyser inom sitt område.
Och när myndigheter brister måste sådant få snabba och resoluta följder. Det är inte bara inom kriminal- och socialpolitiken som ”tidigare och tydligare” bör vara ledord. Här är det trots allt ofta myndigheter som pinsamt ofta inte har uppdaterat sin säkerhetspolitiska analys de senaste tio åren.
I det spända säkerhetspolitiska läget vi lever, har vi inte råd att ha fler än en utrikes- och säkerhetspolitik, och alla statens delar måste dra i den riktningen. Det är inte valbart.
