Georgien är knappast det sista landet som kommer att riskera att hamna i samma knipa, med en regering som är beredd att sälja ut demokratin och har visat sig beredda att manipulera valresultat för att behålla makten.
Det är inte heller som att omvärlden bara har stillatigande sett på medan det händer, men medlen är begränsade. Det går inte heller att kränka ett lands suveränitet för att tvinga fram en viss regim eller en viss politik – det är ju precis det vi kritiserar Ryssland för att göra i Georgien och för ett decennium sedan i Ukraina.
Historiskt har det varit realpolitik som gällt. När länder har behövts för att stå emot kommunismens inflytande, med stöd från dåvarande Sovjetunionen eller Kina, så kunde västvärlden blunda för allehanda auktoritära inslag, inte minst i delar av södra och östra Asien.
Väst kan skicka valobservatörer och vi kan kritisera brister i såväl demokratisk maktutövning som i valförfaranden. Men idag är arsenalen i stort sett begränsat till det, med hot om ekonomiska sanktioner som piska.
Det är också tveksamt om demokratibistånd hjälper särskilt mycket i utsatta lägen. Det går att överföra mycket kunskap, bygga upp institutioner och lägga grunden för en demokratisering – så länge mottagarlandet vill det. Men när den viljan saknas hos de styrande, och det kanske finns en önskan om att gå i rakt motsatt riktning, vilka metoder hjälper då?
På lång sikt är det här ett område som skulle vara fantastiskt viktigt att beforska bättre än det är idag. Det är också svårt nog, varje land och varje situation har unika inslag. Det är svårt att veta vad som är överförbart. Och det är osannolikt att det finns någon trollstav som löser alla problem.
Nu, mitt i detta dramatiska skeende med en ännu så länge oklar utgång, finns det all anledning att göra mer. Det är bra att Ulf Kristersson till slut tog sig tid att, likt många av hans kollegor i närområdet, samtala med president Zourabichvili. I det här läget sätter varje sådan offentlig markering press på regeringen att ta ett kliv tillbaka och acceptera att de gått för långt.
Men mer borde verkligen kunna göras.
Sverige bör absolut kraftfullt fördöma underrättelserna om att alltfler ledande regimkritiker och organisatörer av protesterna arresteras av polisen utan några brottsmisstankar utan bara hålls i förvar för att försöka beröva proteströrelsen sitt ledarskap.
Det är ett stort brott mot rättsstatliga och demokratiska principer och måste snabbt fördömas. Ett första steg på vägen mot att tydligare stötta demokratin i landet, är att inte tiga still inför de krafter som ser ut att kunna bli dess banemän.
