Ibland blir det tydligt att idén om ”samhällskontraktet” är en liberal fiktion för att kunna svälja något som har många beska bismaker. Samhället är långt ifrån perfekt. Det är dessutom omöjligt att ha kvar det och samtidigt rena bort allt gammalt mög på en gång. Dess historik, som också är en del av vad gemenskapen bygger på, förlorar sig i unkna privilegier och ojämlikheter.
Det går bara att gradvis kravla sig upp mot ljusare höjder där målet är att vad individerna själva gör till slut ska överskugga arvet av ett samhälle där det avgörande var vem du var. Och vilka dina föräldrar var.
Den resan kan vara både lång och vindlande. När Sverige införde värnplikt, vet det en slags liberal seger. Inte för att skapandet av en plikt i sig var en seger, men därför att den plikten var mer jämlikt fördelad och öppnade dörren för rösträtt åt alla, även kvinnor ett par decennier senare.
Det var också en liberal seger när värnplikten senare lades vilande. Då var det en seger för att individens frihet övertrumfade den snöda, opersonliga nyttan av plikttjänstgöring till priset av ett förlorat år för de allra flesta män i samhället.
Sen förändrades hotbilden mot Sverige, liksom i vårt närområde överhuvudtaget. Liberalerna var först med att uppfatta detta och dra de politiska slutsatserna av Rysslands militära expansion och maktfullkomlighet.
Hade dåvarande Folkpartiets linje blivit Sveriges redan för femton år sedan, hade återinförandet av värnpliktstjänstgöring och, nu senast, civilplikten, kanske inte behövt läggas till på denna märkliga lista. Men nu är vi där vi är och det blev den.
Ett samhälle som kan försvaras utan tvång riktat mot dess medlemmar är naturligtvis att föredra framför ett samhälle som måste använda tvång för att kunna hålla krig, nöd och ockupation borta.
Men där är vi inte. Och ett samhälle som kan motstå en angripare är på alla sätt bättre än ett som inte kan det. För blir det väl krig, då finns det inget sätt att undgå övergrepp och död. Frågan är bara hur mycket, hur många som måste mista livet i onödan.
Det är under det hotet som värnplikt blir ett uthärdligt pris för en liberal. Det är samhällskontraktets mörka sida. Det innehåller villkor som vi helt enkelt inte kan förhandla bort utan bara måste betala för. Men det är trots allt bättre än alternativet.
