Sex miljarder extra blev beskedet till regionerna, häromdagen. Det är insatser av nöd, i ett ansträngt ekonomiskt läge. Oavsett den övergripande situationen är det förstås en besvärlig sits som behöver avhjälpas utan att vården tvingas skära ned i panik.
Den sortens besparingar slår ofta hårt mot vårdens innehåll, drar upp vårdköerna och drabbar den personal som blir kvar och får axla bördorna.
Men överlag är det inte brist på pengar som är det stora problemet för vården i Sverige. Eller riktigt för någon sektor inom det offentliga – det finns andra problem som överskuggar dem.
Det är klart att i situationer där uppgifterna ökar snabbare än resurserna – som när försvaret ska byggas upp i mycket rask takt – så kommer de inte alltid att räcka. Men över tiden, när det gäller verksamhet som löper på och förändras mer organiskt, så finns det ingen anledning till varför resurserna på ett generellt plan skulle vara problemet. Sverige är ett av världens rikaste länder och vi har ett av världens högsta skattetryck.
Om inte vi får resurserna att räcka, så vore ekvationen stört omöjlig för de allra flesta länder i världen. Och det ser vi ju att den inte är.
Som Hanne Kjöller nyligen påpekade i en ledare i Dagens Nyheter, är det inte resurser det råder brist på. De har ökat i en stadig ström under flera decennier. Vården har idag – under 2020-talet – mer pengar per invånare än någonsin förr, även när dagskonjunkturen går upp och ned.
De där sex extra miljarderna är inte en räddning för strukturella problem. De utgör lite mindre än en procent av vårdens totala omsättning i år. Och den har fördubblats under de senaste decennierna, justerat för inflation. Så mycket har inte befolkningen växt eller någon annan styrande parameter.
Med andra ord borde alla ekonomiska problem som existerade runt sekelskiftet nu vara lösta? Men så är det ju inte.
År efter år gör Sveriges kommuner och regioner, SKR, undersökningar om skillnaderna mellan de effektivaste kommunerna och regionerna. Svenskt Näringsliv gör mätningar. Ofta får någon revisionsfirma i uppdrag att genomföra beräkningarna.
Skillnaderna mellan de regioner som har effektivast vård och de där kostnaderna är betydligt större men utfallet sämre, är betydande. Och ofta finns det faktorer som går igen. Sämre genomströmning och effektivitet yttrar sig i längre vårdköer, men också i regel i sämre valfrihet.
Om bara de kommuner eller regioner som ligger sämst till i jämförelserna tog efter de som ligger över genomsnittet, så skulle stora resurser frigöras. Det handlar om hur väl och effektivt verksamheten organiseras – något som är svårt att ”beställa” genom politiska beslut, som tar tid och kunnande att bygga upp. Men som är ovärderligt när det finns.
Ändå är överföringen av kunskap och organisatoriska lösningar mycket liten i Sverige. Den sker långsamt, ofta först när lagstiftaren kräver det. Den offentliga sektorn genomsyras av inställningen att grannkommunen inte har något att komma med. Vi kan bäst själva!
Och den attityden rimmar mycket illa med att klaga på resursbrist efter två decennier under vilka resurserna har fördubblats. Här behövs en större press på att använda resurserna effektivt. Självstyret får inte vara en ursäkt för slöseri med skattepengar.
