De så kallade fredsförhandlingarna i Riyadh bär sådana stora likheter med München 1938 att det knappast kan vara en slump. Det var medvetet och utstuderat. Europa måste förstå vad det betyder.
Volodymyr Zelenskyj gjorde förstås rätt som ignorerade mötet, till skillnad från sina tjeckoslovakiska företrädare i München. Han har demonstrerat en förmåga att kunna hålla ögonen på vad som är viktigt och att agera målmedvetet och pragmatiskt.
När Trump var nyvald, prioriterade han att försöka möta den tillträdande presidenten och försöka vinna över honom till Ukrainas sak. Det kanske inte lyckades med kaos-vätten Trump, men möjligen med några av hans medarbetare som nu försöker mildra presidentens framfart.
Många analytiker har redan pekat på att kaoset är ett självändamål i Trumps strategi. Det ska skapa förvirring och förstämning. Det gäller att ställa till med så mycket skada samtidigt som bara möjligt, så blir motståndarna upptagna med att lägga sin energi på att bekämpa en massa gräsbränder som aldrig skulle ha blivit farliga, i stället för att med is i magen kunna koncentrera sig på de verkligt stora och viktiga frågorna.
Trump – eller kretsen kring honom – vill ha tillbaka forna tiders maktsfärer. De som känntecknades just av att viktiga frågor gjordes upp över huvudet på mindre nationer och deras medborgare. Det är ju också något som Putin uttryckt ett flertal gånger. De är nostalgiska efter en svunnen tid där det inte finns något gott att hämta.
Dessvärre finns det andra ledare som inte haft samma laserfokus som Zelenskyj. EU är alltför splittrat för att riktigt kunna kliva upp och axla det tunga ansvar för vår egen och Ukrainas frihet. Och det beror inte bara på att det inom EU numera finns flera ledare som följer i Putinkramande Viktor Orbáns spår.
Tysklands halsstarrige Scholz har försenat och förhalat hjälp till Ukraina flera gånger. Alltför ofta delas EU i flera olika utrikespolitiska spår, splittrat mellan de offensiva länderna i Skandinavien, Baltikum och Polen, de avvaktande länderna som Frankrike, Spanien och Portugal och de ibland aktivt motsträviga, som Ungern och Slovenien.
Kanske är det dags att vrida om nyckeln i låset när EU:s ledare möts och inte släppa ut dem igen förrän de faktiskt har hamrat fram en tydlig och gemensam linje? Vi kan vara generösa och förstående för att det tar tid. Den första veckan kan de få mat regelbundet. Men förr eller senare måste EU enas.
Det har aldrig varit mer sant än nu att enigheten ger styrka. Ensam är bara ensam. Förr eller senare kommer Putins skugga att falla också över den iberiska halvön eller Balkan, om inget görs innan dess. Vi får inte låta oss distraheras.
