Nyligen lades slutrapporten över hur arbetet med de insnöade bilarna på E22 i början av januari gick. Kritiken är stark. De inblandade myndigheterna bollade ansvaret mellan sig och var mer fokuserade på att inte göra fel än att göra rätt.
Trots att SMHI utfärdade vädervarningar i god tid innan snöstormen blev allvar, hjälpte det inte när handlingsberedskap och överblick saknades. Och ansvar, ansvar att agera när situationen utvecklades i en farlig riktning.
Eftersom varken Trafikverket eller Polisen slog larm – och enligt deras uppgifter inte hade en lägesbild som gjorde hela situationen tydlig – trädde inte heller Länsstyrelsen i aktion. Länsstyrelsen är den myndighet som ska leda och samordna arbetet mellan de olika inblandade myndigheterna.
Om vi i kontrast blickar över Atlanten, där ett containerfartyg häromdagen tappade kontrollen och seglade in i en bro över inloppet till Baltimores hamn så att bron kollapsade, fick det förloppet ett helt annat utfall än det hade kunnat få. Fortfarande förolyckades flera människor, men tack vare rådigt och omedelbart handlande, lyckades polispatruller stoppa trafiken på påfarterna till bron precis innan olyckan.
Detta var möjligt därför att det fanns tydliga och klara kommunikationsvägar och anställda som inte tvekade utan handlade direkt och ändamålsenligt. Larm gick ut till utryckningsfordon på fältet och hade prioritet.
Det här är två helt olika inställningar till krisberedskap, som skiljer sig åt på nästan varje möjlig punkt. USA har drabbats av en lång rad svåra och uppmärksammade händelser. Naturkatastrofer, storbränder, bombningar, masskjutningar och terrordåd. Sedan 9/11 har varje nivå, lokal, delstatlig och federal, byggt om sin krisledning från grunden.
Här är det viktiga inte att eliminera ”risken att göra fel”, utan att eliminera flaskhalsar och stoppklossar. Var och en som har ansvar att agera, ska ha ett tydligt mandat att agera.
Sverige har inte heller varit förskonade från vår beskärda del av olyckor och katastrofer. Utvärdering på utvärdering kommer med kritik och lämnar förslag. Men de åtgärder som vidtas är inte i närheten av en sådan omläggning av verksamheten med fokus på snabbt agerande, som USA successivt genomgått under de två senaste decennierna.
Det är helt följdriktigt att Sverige – som då nyss hade infört krav på krishanteringsfunktioner på kommunal och regional nivå – i princip inte kallade in ett enda sånt organ i aktiv tjänst under två års pandemi. Kallades ledamöterna in, var det för att ”få en orientering om läget” av tjänstemän, men inte för att fatta beslut.
Det är så det kan komma sig att ett land får 1000 insnöade bilar under mer än ett dygn, utan att vidta tillräckliga åtgärder för att undsätta bilisterna, trots att beredskapsfrågor diskuteras varenda dag.
