Demokraterna i USA lyckades inte dra rätt slutsatser, och välja en linje där de kunde hejda Trump från att komma tillbaka med ännu större väljarstöd. Varför det blev så, kommer förstås att analyseras enormt mycket de kommande veckorna och månaderna– men kanske trots det inte få något ordentligt svar. Vi får se.
I princip hela västvärlden, utom de populistiska och extremistiska partierna som fler och fler länder tyngs under, såg på valet med en stor klump i maggropen. När Trump vann jublade Orbán och Wilders och deras gelikar. Brittiska Tories nyvalde partiledare Kemi Badenoch tillhörde också dem som gratulerade lite extra varmt.
Det går att fundera länge med pannan i djupa veck, över hur vi kom hit. För två decennier sedan diskuterade FN hur – inte om, utan hur – begreppet ”Responsibility to Protect” skulle implementeras. Alltså att världssamfundets medlemsstater skulle bli mer aktiva, skyldiga att agera, mot folkmord, brott mot mänskligheten och etnisk rensning.
Det var någonstans höjdpunkten i tilltron på att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter var på ett evigt segertåg i världen och bara behövde organisera sig lite bättre.
Nu är vi i en värld där detta känns allt mer främmande, som om gårdagen nästan helt är förlorad, och vi ser dagligen hur nya grymheter begås i världen medan vi blir allt mer jagade av våra tillkortakommanden inför dessa illdåd.
Det här hänger ihop. Trump förkroppsligar de värderingar som tankarna om den liberala demokratins triumf utmanade och, till synes, var på väg att besegra. Det är ingen slump att han beundrar hårdföra diktatorer och vill överge USAs roll som världspolis.
Reaktionen mot liberalismens seger kom alltså både från ”ondskans axelmakter”, som inte stod på demokratins sida, och inifrån, från rörelser i vår egen närhet, i våra egna länder.
Det är det senare som nu är vårt stora problem. Det finns ingen som har facit på hur dessa krafter ska stoppas, men vi måste försöka. Honnörsorden om att ”varje generation måste vinnas för demokratin” är nu. Vi är där vi är för att vi inte gjorde det då, inte förstod uppgiften.
Den måste vi förstå nu. Och vi måste stärka den demokratiska världsordningen på ett sådant sätt att den inte står och faller med någon enskild medlem, inte ens om den största medlemmen nu drar sig ur.
Vi måste också spela det spel där vi stärker demokratins utbredning, tar mark från de illiberala krafterna igen. Och ser till att vi denna gång faktiskt vinner en hel generation för demokratin, vad som än krävs.
