Valfrihetsreformerna som genomförts sedan 1990-talet – friskolereformen, vårdvalet, möjligheten att välja utförare inom äldreomsorg, hemtjänst med mera har förändrat Sverige i grunden. Och till det bättre, är det säkrast att lägga till. Den slutsatsen är, tyvärr, inte självklar i dagens läge.
Det tycks knappast vara någon som längre minns avigsidorna med Sverige så som det var innan dessa reformer genomfördes. Och till viss del är det förstås så att en stor del av dagens väljare inte ens var födda innan friskolereformen, som blev startskottet till den stora omgörningen av den svenska välfärdsstaten.
Istället odlas en i stora stycken falsk bild av att alla verksamheter sköttes bättre då än nu. Det är inte sant. I många fall var klagomålen mot den monolitiska offentliga sektorn då exakt de samma som nu, bristande service och kafka-artade regler var vanliga. Med den stora skillnaden att det då inte ens fanns några alternativ.
Därför är det extra vanskligt när de borgerliga partierna som gick i bräschen för avregleringar och valfrihet, idag riskerar att göda det populistiska motståndet mot privata alternativ.
Det är skillnad mellan en tillnyktring, en uppriktig anda av att städa upp och vårda reformer och att riskera att debatten slår över åt andra hållet och valfrihetsreformerna får klä skott åt en kritik som är missriktad och populistisk. Det är inte ”övervinster” som är problemet, det är ofta tvärtom, brister i finansiering och otydligt ställda mål.
Den synd som Tidöpartierna idag kanske oftast bidrar till, är att låta valfrihetsreformerna och de privata alternativen bli måltavlor för diffusa anklagelser om fusk med offentliga medel.
Sådant finns, förstås, men det är knappast det utmärkande för de privata alternativen. Det är framför allt i några få områden där fusket fått fäste och de områdena karaktäriseras i regel av att det finns väldigt många utförare, som tar betalt för väldigt mycket tjänster – i den floran av utförare är det lätt för organiserad brottslighet att gömma sig.
Det fusket måste så klart motarbetas, men att sprida bilden att dessa problem uppstod med privatiseringar och avregleringar, är att ljuga för väljarna. Svensk korruption går långt tillbaka – men det är inte alltid som partier som själva avslöjats med fingrarna i syltburken vill tillstå det. Förstås.
Liberalerna måste trots en stundtals desperat önskan om uppmärksamhet, klara av att dansa på denna slaka lina. Att vara ett av det partier som leder offensiven mot fusk, men för att skydda valfriheten – inte att svärta ned den. Då riskerar pendeln att slå för långt åt andra hållet. Det är ingen betjänt av, allra minst liberaler.
