Förutom att vilja ha lite flera regementen – eller som de själva uttryckt saken: ”Försvaret ska finnas i hela landet” – så har Centerpartiet inte utmärkt sig stort i försvarspolitiken på senare år. De har deltagit konstruktivt i försvarsberedningen utan att vare sig bromsa eller jaga på, såvitt vi kunna se utifrån. Gott så.
Därför var det kanske en smula överraskande att centerledaren Muharrem Demirok gick ut i veckan och krävde att tre procent av BNP reserveras till försvaret.
Utspelet följer i spåren av att försvarsminister Pål Jonson också talat om högre anslag, närmare bestämt 2,5 procent av BNP. Men i själva verket handlar de två utspelen om helt olika saker.
Jonsons utspel handlar om att det behövs mer pengar – i alla fall nu under uppbyggnadsfasen – för att nå de mål som redan slagits fast. Och där har han en klar poäng – något som också demonstrerades när Finansdepartementet förra året aviserade att försvarsanslaget inte skulle öka i den takt som bestämts, under 2024.
Saker händer. Högkonjunktur blir låg, låg ränta blir högre. För att nå trädtopparna måste vi sikta mot stjärnorna och så vidare.
Vad Centerpartiet vill åstadkomma med ännu mer pengar är svårare att se. Det går inte ens riktigt att utläsa om de vill nå samma mål ännu snabbare – fast löftet gäller inte förrän från 2030 – eller om de vill stoppa in ännu högre ambitioner? Och i det senare fallet kan ju ingen avgöra om just nivån tre procent är rätt eller ej.
I sammanhanget ska sägas att det inte alls är omöjligt att Nato landar i att höja rekommendationen till medlemsstaterna, att öka försvarsutgifterna från två till tre procent av BNP. Särskilt för de länder som informellt har börjat kallas ”frontstater”, på grund av geografisk närhet till Putinistan.
På så sätt är det förstås bra att Centern försöker visa vägen. Fast, är det det de gör?
Finansieringen av försvarsmakten är och har varit en stötesten under decennier. Det är en intern maktkamp mellan departementen i regeringskansliet, i lika hög grad idag som det var under Karl Staaffs tid som partiledare. Skillnaden är att nu är det oftast finansdepartementet som avgår som segrare.
Och det är i det perspektivet som riktlinjer uttryckta i procent av BNP kan tjäna en funktion. Som NU har skrivit om tidigare, är det ett trubbigt och klumpigt styrmedel – ett som kan slå helt fel i det läge där ett mål skulle behövas som mest. Men det är en viljeyttring syftande till att bereda vägen genom finansens hårda nålsöga. Att dra till med en siffra för att lägga sig lite högre än andra partier, är dock närmast kontraproduktivt. Det signalerar att ”här finns det luft, här kan vi ta till osthyveln mot varenda siffra”. Det lönar minst av allt försvarsförmågan.
