Detta är NU:s sista ledare – åtminstone i denna skepnad och inkarnation. Men som världsläget ser ut känns det verkligen som fel ögonblick för en liberal röst att tystna. Den tredje årsdagen av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina inföll i måndags. Världen håller andan när Donald Trump – mitt uppe i alla andra galna nyheter om hur han och Elon Musk far fram som elefanter i en porslinsbutik – så uppenbart försöker tvinga Ukraina att lägga sig platt för inkräktarna i ett av USA framtvingat ”fredsavtal”.
Samtidigt ligger Kina sedan flera år i startgroparna för att kasta sig över Taiwan i samma sekund som USA blinkar. Och ju mer USA drar sig undan från världsarenan, desto mer ökar oron över vem som står näst i tur att dras in i mörkret.
Här hemma är det inte mycket bättre. Politiken är splittrad och kastas bitvis omkring som en bräcklig roddbåt i en orkan. Socialdemokraterna tycks vara beredda att kasta alla möjliga frågor där de tidigare hållit emot över bord för att följa med i Moderaterna och Sverigedemokraternas politiska förflyttningar.
De saker ledande Socialdemokrater nu säger, har ibland varit direkt otänkbara för bara ett par månader sedan. Och de övriga oppositionspartierna på den rödgröna sidan har inte mycket att sätta emot. Hur ska de förhålla sig till att S triangulerar SD och M så öppet och skamlöst?
Liberalernas systerparti Centern – tycka vad vi vill om dem, och det är i sanning ömsesidigt, men systerpartier är de lika fullt – ska nu byta partiledare. Ett val som kommer att påverka valrörelsen 2026 otroligt mycket.
Finns det någon liten öppning för att kasta gammalt groll över bord och låta Alliansen återuppstå – eller kommer nästa centerledare att fogligt rätta in sig i det rödgröna ledet ihop med Dadgostar, Carvalho och Helldén?
Inte för att på något sätt hysa illusioner om hur långt NU:s ledarsida har nått, men något litet har vi ändå betytt för att uttrycka vad många liberaler – och särskilt liberalpartister – gått och känt. När det stormat på världshaven har det blåst kuling i NU:s ankdamm.
Det har varit en ynnest att varje vecka ha fått kommentera, nyanser – ibland provocera. Och nu skulle det behövas mer än någonsin.
Även om vår röst tystnar, får inte engagemanget för en värld byggd på frihet, medmänsklighet och tolerans tystna. Även om NU slutar publicera vare sig nyheter, debatt eller ledartexter, behövs det liberaler som kan hålla lyktan högt och visa vägen genom mörkret. Nu mer än någonsin.
