En valrörelse för många år sedan blev jag uppvaktad av en socialdemokratisk partiarbetare, som ville veta vad jag tyckte om några så kallade plånboksfrågor. Jag var vid tillfället civilklädd, det vill säga utan folkpartiknapp eller -jacka, så han tog mig för en potentiell väljare. Jag spelade med och förstod snabbt att frågorna gick ut på att hitta vilka socialdemokratiska vallöften (detta var alltså så länge sedan att Socialdemokraterna kampanjade med vallöften) som kunde gynna mig personligen.
Jag förklarade att jag var mer intresserad av en ekonomisk politik som gynnade folk som hade det betydligt sämre än jag. Det ingick uppenbarligen inte i det inövade socialdemokratiska kampanjmaterialet.
Den anekdoten dyker upp i mitt huvud när jag följer debatten om arbetskraftsinvandring. Både argumenten för och emot handlar huvudsakligen om vad som är bäst för svensk arbetsmarknad och svensk ekonomi. Det verkar inte vara viktigt att arbetskraftsinvandring i de flesta fall är väldigt bra för arbetskraftsinvandrarna, för de släktingar de skickar hem pengar till och ofta för deras ursprungsländer när en del av dem flyttar tillbaka med kunskap och erfarenhet från ett rikare land. Svensk politik handlar för närvarande om hur vi i Sverige ska få det bättre.
Kanske förvånande i ett land som under min tid som politiskt aktiv har genomgått en häpnadsväckande välståndsökning. Kanske inte: mycket vill ha mer.
Än mer avlägset verkar det att någon i debatten om arbetskraftsinvandring skulle lyfta tanken att man ska få göra som man vill, till exempel flytta, så länge man inte skadar någon annan. Vilket det är svårt att hävda att arbetskraftsinvandrare gör sådär i allmänhet.
Debatten om Nato har haft ett motsvarande nationellt perspektiv. Det dominerande argumentet för medlemskap är att det behövs för vår säkerhet. Bara någon enstaka debattör har lyft fram att Sverige genom medlemskapet kan bidra till att säkra demokratins framtid och Europas säkerhet, i stället för att ställa sig vid sidlinjen som under andra världskriget.
Liberalismen har under lång tid stått för något större än den där socialdemokratiska kampanjarbetarens fokus på egenintresset. Dels att människors liv är sammanflätade. Vill du att ditt eget liv och dina barns liv ska bli bättre, ska du hjälpa andra att få det bättre. Välstånd, trygghet och frihet beror på vår omvärld. Dels att det är värt vissa uppoffringar för att andra ska få det bättre, även om man själv inte gynnas av det.
De tankarna går emot strömmen idag. Desto större skäl att kämpa för dem, och att utforma en politik utifrån dem.
Andreas Bergström
Är seniorkonsult och partner på New Republic, med en bakgrund på tankesmedjan Fores och i riksdagen och Regeringskansliet för Liberalerna.
