Ledarkrönika: En kraft att räkna med i Bryssel?

I Bryssel börjar det äntligen dra ihop sig till utfrågning av den nya kommissionen i Europaparlamentet. Det har varit en lång och otålig väntan innan det tillslut stod klart att de 26 kandidaterna kan börja grillas i början av november, Ursula von der Leyen valde vi redan i somras. Den långa väntan innebär att vi som tidigast kan få en ny kommission på plats tidigt i december, alternativt i januari om någon av kandidaterna skulle bli underkända. Innan dess står institutionerna och stampar, för utan kommission kommer inte heller några nya förslag.   

För Sveriges del så har Jessica Roswall fått det stora förtroendet att vara Sveriges kandidat till EU-kommissionen och i september stod det klart att hon blivit tilldelad miljöportföljen. Ett viktigt men svårt politikområde. En av de första sakerna hon kommer behöva ta tag i om hon blir vald är avskogningsförordningen som av allt att döma kommer skjutas upp ett år.

Samtidigt som Sverige kan vara nöjda med tilldelningen är det svårt att inte snegla österut mot Finland. Henna Virkkunen blev föreslagen att axla ansvaret för teknologisk suveränitet, säkerhet och demokrati. Dessutom är hon föreslagen att ingå i den nya kommissionens absoluta topp i och med att hon utses till att bli en av sex verkställande viceordförande.

Trots att Sverige är större än Finland och varit med lika länge i EU är det sällan Sverige ens kommer på tal när toppositionerna ska fördelas. Kikar vi längre söderut mot Portugal som till befolkningen är ungefär lika stort som Sverige så kommer Antonio Costa bli Europeiska rådets nästa ordförande, och då har Portugal dessutom redan haft posten som kommissionsordförande med José Manuel Barroso. 

Sverige har med andra ord en hel del att fundera på när det kommer till inflytandet i EU. Efter Roswalls tilldelning av miljöportföljen var oppositionen snabbt ute med att proklamera att det påstådda “svaga” ansvarsområdet berodde på allt ifrån Roswalls brist på erfarenhet till att regeringen i Sverige skulle vara illa ansedd ute i Europa och straffades med ett sämre ansvarsområde.  

Givetvis har sådana påståenden väldigt lite att göra med verkligheten. Istället bör både regering och opposition fundera på vilka steg man faktiskt kan ta för att öka Sveriges engagemang i EU-samarbetet. Kan det vara så att ett land som inte deltar i valutasamarbetet, är notoriskt ökänt för att vara passiva i förhandlingar och sedan gnäller på utkomsten och därtill har allt färre tjänstemän på plats nere i Bryssel, kanske har svårt att komma på tal när de tyngre rollerna ska fördelas?

Det ska sägas att den sittande regeringen på den sista punkten tagit flera viktiga initiativ på sistone, men ska Sverige på allvar vara en kraft att räkna med i Bryssel så kan det svenska deltagandet inte vara en halvmesyr, då kommer vi även i fortsättningen lite avundsjukt få snegla på Finland och andra länder som faktiskt lyckas vara framgångsrika i Bryssel trots sin storlek.

Olle Johnsson är chef för Liberalernas kansli i Europaparlamentet. 

Dela med andra
redaktionen
redaktionen