“Vem ska jag ringa om jag vill prata med Europa?” Det klassiska citatet från Henry Kissinger lär han aldrig ha sagt(som så ofta är fallet med kända citat) men är trots det flitigt använt för att visa på oklarheten i vem som egentligen är EU:s främsta företrädare.
Dilemmat kring vem det faktiskt är som EU:s ledande representant, har den senaste mandatperioden orsakat en rad pinsamma ögonblick. När kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets dito Charles Michel skulle träffa Turkiets president Erdogan 2021 uppstod skandalen “Sofagate”. När Michel satte sig i stolen mittemot Erdogan hänvisades von der Leyen till en soffa bredvid. Förutom det uppenbart sexistiska i att den enda kvinnan i rummet hänvisades till en soffa visade situationen också på den rådande institutionella osäkerheten i EU.
En annan som tagit på sig rollen som EU:s främsta företrädare är Ungerns premiärminister Viktor Orbán som använt det pågående ungerska ordförandeskapet till att resa jorden runt för att förhandla fram fred mellan Ryssland och Ukraina i EU:s namn. Problemet är att ingen bett Orbán göra detta och att den ungerska eftergiftspolitiken mot Ryssland går på tvärs med de övriga europeiska länderna som han säger sig företräda.
Att Ungern i den för EU existentiellt viktiga frågan om Ukraina har en egen linje gör det även smärtsamt tydligt att EU fortfarande saknar förmågan att tala med en enad röst på den internationella arenan. En gemensam utrikeschef skulle lösa problemet men sedan rollen instiftades har intresset från medlemsländerna att låta EU sköta utrikespolitiken, varit låg. Trots löften om att EU ska reformeras för att unionen ska bli just bättre att tala med röst och med ett tydligare ledarskap så har aptiten för sådana fördragsändringar hittills varit svag.
Ursula von der Leyens omval till rollen som ordförande för kommissionen innebär att hennes position nu stärks och att det blir lite lättare att svara på frågan om vem man faktiskt ska ringa om man vill prata med Europa. Omröstningen i Europaparlamentet i juli var ett styrkebesked då hon vann med större marginal jämfört med 2019, trots sämre förutsättningar. I en stormig politisk tid där partier på ytterkanterna gått framåt, Angela Merkel avgått som förbundskansler i Tyskland och Macrons inflytande i fransk politik minskar, så innebär von der Leyens omval kontinuitet när EU behöver det allra mest.
Det kommer knappast bli en enkel mandatperiod för varken EU eller von der Leyen men talet hon höll i Strasbourg i juli inger hopp. Det är naturligtvis inte säkert att alla löften som hon delgav kommer infrias men det går inte att komma ifrån att många av punkterna såsom, krafttag mot barns skärmberoende, en europeisk polisstyrka och naturligtvis fortsatt starkt stöd till Ukraina gick att känna igen från Liberalernas valprogram från i våras för ett starkare Europa.
Olle Jonsson
Kanslichef vid Liberalernas Brysselkansli
