Barnafödandet är lägre än någonsin i Sverige. Det statistiska måttet “summerad fruktsamhet” var förra året 1,45 barn per kvinna. SCB:s siffror har lett till stora rubriker, oro och en del spekulationer om orsakerna till nedgången.
Vad finns det för skäl till oro? Mindre barnkullar påverkar inom några år barnsjukvård och förskolor, några år senare grundskolor och så vidare. De prognoser som tidigare gjorts har blivit inaktuella. Många kan stå med tomma lokaler och övertalig personal. Åtminstone för förskolorna kan den korta förvarningen leda till en besvärlig omställning, övriga verksamheter har bättre möjlighet att anpassa sig. Omställningen kommer snabbt att övergå i minskade offentliga utgifter, vilket ger utrymme för lägre skatter eller överflyttning av resurser. Rekryteringsproblemen kommer att minska och verksamheterna kommer att kunna ha en högre andel kvalificerad personal.
På 2040-talet kommer de mindre årskullarna ut i arbetslivet, samtidigt som större årskullar går i pension. Färre ska försörja fler och arbetsplatser får svårt att ersätta dem som går i pension. Till en del kan det kompenseras av minskade kostnader och personalbehov som beskrevs ovan. Mellan tummen och pekfingret tror jag ändå att det blir arbetskraftsbrist och en mindre ungdomlig och dynamisk ekonomi. Samtidigt kan AI och robotar göra att arbetsmarknaden ser radikalt annorlunda ut då.
Befolkningsutvecklingen dämpas inte bara av lågt barnafödande, utan också av den nya migrationspolitiken. En befolkning som växer långsammare eller på sikt börjar krympa försämrar kalkylen för många typer av investeringar. Satsningar på järnvägar, tunnelbana, sjukhus med mera kan bli ohållbara. Det privata näringslivet behöver göra liknande kalkyler där långsiktiga investeringar måste anpassas efter krympande arbetskraft och konsumentunderlag. En krympande befolkning kan bli en befolkning med lägre framtidstro.
Det för oss över till förklaringarna: Kanske är det också omvänt, att låg framtidstro är en orsak till färre födslar? Det kan vara en delförklaring. Men det finns en del som pekar i andra riktningar. För det första är ett skäl till färre födslar att utrikes födda kvinnor föder allt färre barn och närmar sig de inrikes födda. Det kanske kan förklaras lättare med en anpassning till svenska vanor och att fruktsamheten går ner även i de länder många invandrare kommer ifrån.
För det andra är siffran 1,45 är inte en prognos för hur många barn varje kvinna kommer att föda. Det finns en långsiktig trend att förstagångsföderskor blir allt äldre. Det kan födas få barn per år men med tiden kommer många ändå upp i två barn, vilket är vad många önskar sig. En banal förklaring till senare barnafödande kan vara att det går: den medicinska utvecklingen gör att det inte leder till lika stor risk att bli barnlös. Andra skäl kan vara att vi lever längre, har bättre ekonomi och många andra intressanta saker att lägga tid och pengar på. Först vill man roa sig, sedan skaffa barn.
För det tredje är andelen kvinnor som skaffar barn stabil eller något ökande, i alla fall så långt som vi kan säga någorlunda säkert (fram till kvinnor födda i mitten på 70-talet). Det går inte heller ihop med minskande framtidstro.
Slutligen kan det låga barnafödandet just nu delvis vara en tillfällig dipp. Vi har haft en nedgång under ett antal år och trenden går åt samma håll i snart sagt alla länder i världen, med det finns stor variation mellan åren. Om vi är uppe i 1,8 om något år så är det fortfarande lågt, men inte så dramatiskt.
En samlad slutsats kan vara att den låga fruktsamheten kan få en del tråkiga följder för samhällsutvecklingen. Om man vill förstå situationen ska man vara medveten om att det förmodligen finns flera samverkande faktorer bakom nedgången. Vill man föreslå åtgärder, så får man gå fram med stor ödmjukhet både på grund av de oklara sambanden och för att varje åtgärd går in i människors mest privata beslut.
Andreas Bergström
Är seniorkonsult och partner på New Republic, med en bakgrund på tankesmedjan Fores och i riksdagen och Regeringskansliet för Liberalerna.
