Detta är en del i NU:s serie Nya politiska landskapet: Hur påverkas svensk politik och liberalerna av partiernas ompositioneringar?
I veckans nummer ger Karin Bergkvist, ledarskribent på Gelfe Dagblad, och Richard Appelbom, tidigare ledarskribent på VLT, sin syn på vilka politiska möjligheter som finns för Liberalerna i ett nytt politiskt landskap.
Text: Ylva Tamm & Ulf Schyldt
Först ut att svara är Karin Bergkvist. Som tidigare har NU frågat vad Miljöpartiets öppning för samarbete med Vänsterpartiet och dessförinnan Moderaterna och Kristdemokraternas närmande till Sverigedemokraterna betyder för svensk politik? Hur påverkar det Liberalernas vägval?
– Det är begripligt att Moderaterna och Kristdemokraterna vänder sig till varandra och när en dröm om att de tillsammans ska kunna tygla och styra Sverigedemokraterna i en eventuell regering. De räknar med att det ska vara gynnsamt att i god tid innan valet presentera ett tydligt högeralternativ till den nuvarande regeringen. Det har de mest troligt alldeles rätt i.
– Att det, med detta tydliga alternativ i åtanke, därmed pratas framtida vägväl även i övriga partier är fullständigt logiskt. Miljöpartiet har sargats svårt att regeringssamarbetet, inte minst i migrationsfrågor och kämpar för att återfå värdigheten. I dagsläget är dock steget långt för MP att överge regeringskompisen S och stödpartierna L och C till förmån för ett renodlat vänsteralternativ, resonerar Karin Bergkvist.
– Det gör alltså Liberalernas vägval högintressant även för övriga eftersom partiet mycket väl kan bli vågmästare. Det kommer att tydliggöra den starka höger-vänster-konflikten i partiet.
Att Liberalerna, och Centerpartiet, ska kunna operera från mitten, framhölls 2017-18 som en möjlig väg till inflytande, genom att delta i hoppande majoriteter. Men om L och C samtidigt ställer villkor som utestänger dem från att delta eller stödja koalitioner där SD eller V ges inflytande, bakbinder partierna sig själva då eller finns det en väg framåt i den strategin?
– Svensk politik har länge, allt för länge, handlat om att förhålla sig till vad andra partier gör, säger eller eventuellt kan komma att säga.
– Vi vet ju också att partiernas förhållningssätt gentemot Sverigedemokraterna inte har fungerat. Från total förnekelse av deras existens till att göra partiet till huvudperson i svensk politik genom att använda partiet som slagträ i en tröttsam tävling om vem som kan avslöjas med att vara mest SD-vänlig.
– Att L skulle komma överens med ytterkantspartierna Vänsterpartiet och det djupt antiliberala Sverigedemokraterna är osannolikt, men att slå fast att aldrig stödja en koalition i någon fråga, bara för att ett av partierna finns med där, är verkligen att bakbinda sig själv. Om Liberalerna kan genomdriva liberal politik så gör då det.
Tiden för stabila och långsiktiga majoriteter och koalitioner ses av många som förbi. Blockpolitikens död har varit ett av statsminister Stefan Löfvens (S) uttalade mål. Frågan är om den verkligen är det och om spelplanen nu har öppnats upp.
Det är kanske inte orimligt att anta att Sverige i framtiden kommer se en utveckling där nya koalitioner kan behöva skapas utifrån ganska vaga och spretiga överenskommelser.
Hur bör ett litet parti som Liberalerna resonera kring tänkbara koalitioner givet den utvecklingen?
– Ack, så enkelt det var att förstå sig på svensk politik förr. Det fanns två block, ett till höger och ett till vänster. Socialdemokraterna vann mer eller mindre alltid, med enstaka gästspel av en borgerlig regering.
– Blocken har successivt försvagats och är idag synnerligen luddiga i kanten. Den regering vi har idag är ett bevis på detta. Det är på pappret en vänsterregering som dock i många frågor bedriver borgerlig politik på grund av samarbetet med C och L. Anledningen är dels att Socialdemokraterna inte längre har samma dominerande position, dels Sverigedemokraternas intåg.
– Kanske får blocken så småningom en annan form och kulör, men just nu är blockpolitiken onekligen mer eller mindre död.
Är väljarna beredda att acceptera den utvecklingen, hur kommer den att påverka deras beteende?
– För väljarna är såklart höger-vänster-identiteten fortfarande närvarande, men väljarna är mer flyktiga och många tidigare bombsäkra S-röster hamnar numera hos SD.
– För Liberalernas del är det tveksamt om partiet i nuläget kan eller ska resonera kring framtida koalitioner. För partiet är vilset, skakat och kan inte jaga mot framtida mål och nya väljare utan att ha en egen identitet, en tydlig profil. Liberalerna måste fundera på vilka de är och vad de vill, annars har de betydligt allvarligare saker att tänka på efter nästa val än tänkbara koalitioner, avslutar Karin Bergkvist.
Richard Appelbom: ”Liberalerna sitter i rävsaxen”
Richard Appelbom ser två motstridiga risker: Att ytterkantspartierna kan undergräva demokratin om de får inflytande och att demokratin kan undergrävas om det inte finns tydliga regeringsalternativ.
Att Miljöpartiet vill samarbeta med Vänsterpartiet är egentligen inget nytt. De har de gjort i det rödgröna regeringsalternativet 2010 och i budgetsamarbetet 2014-18. Det var Centerpartiet och Liberalerna som fick igenom att V skulle hållas borta i januariavtalet.
Populistiska partier till höger och vänster påverkar på olika sätt beroende på valsystem. I USA, där tvåpartisystemet dominerar och partierna är öppna genom primärval, kunde Donald Trump bli presidentkandidat och ta över Republikanerna. I Storbritannien drevs de Konservativa i populistisk riktning för att de riskerade att förlora röster till Brexitpartiet.
I dessa länders valsystem med enpersonsvalkretsar gynnas större partier. Tvåpartisystemet har (hittills) bestått, men populismen har ätit sig in i de stora partierna.
I länder som Sverige med proportionellt valsystem får framgångsrika populistpartier mandat som motsvarar röstandelen. Här långt ifrån majoritet, men SD och V har enligt mätningarna tillsammans runt 30 procent av rösterna. Ska en så stor del av väljarna hållas utanför inflytande måste det till brokiga samarbeten.
Det är vad vi har sett i Sverige, med DÖ och JA. Allt för att hålla Sverigedemokraterna, och i JA också Vänsterpartiet, borta.
Här finns två motstridiga risker. Den första att ytterkantspartierna kan undergräva demokratin om de får inflytande. Den andra att demokratin kan undergrävas om det inte finns tydliga regeringsalternativ. De enda partier missnöjda väljare som vill byta regering (sådana lär alltid finnas) kan rösta på blir då just de partier som ska hållas borta från inflytande.
M och KD verkar ha prioriterat opposition och vilja att ta makten, även om det innebär samarbete, dock oklart i vilka former, med SD. Ska Löfvens regeringsunderlag fortsätta lär det behöva stöd av Vänsterpartiet. Det lär knappast gå att en gång till tydligt säga att det inte inte få inflytande, i synnerhet om Vänsterpartiet växer.
Liberalerna borde, som Bengt Westerberg lyfter fram i boken ”Westerbergseffekten”, bli den tydliga motståndaren både till nationalpopulism till höger och identitetspolitik till vänster. Det handlar i båda fallen om att sätta grupptillhörighet framför individen.
Den bistra verkligheten komplicerar dock genom att regeringsfrågan är så viktig i svensk politik och att V och SD har såpass många mandat. Noterar dock att nya V-ledaren Nooshi Dadgostar verkar tona ned identitetspolitiken och satsa på att försöka vinna arbetarväljare från S och SD.
Jag var förvånad över över att Socialdemokraterna gjorde så stora eftergifter i förhandlingarna om Januariavtalet. Därmed blev det lättare för Liberalerna säga ja. (Varför lämna en godisbutik när man fick allt man pekade på?) Socialdemokraterna riskerade stora opinionstapp, men har hittills räddats av opinionsuppgången i samband med Coronapandemin.
Hoppande majoriteter fungerade för C-G Ekman på 1920-talet och skulle kanske kunna fungera för C och L om mandaten fanns. Men det gör de inte, partierna är för små i dagsläget för att kunna styra i minoritet.
Våra grannländer har Danmark och Norge har minoritetsregeringar, medan Finland har en tradition av majoritetsregeringar. I Finland krävs inga besked före valet om hur regeringen ska se ut, medan Danmark och Norge är mer som Sverige. Partierna förväntas före valet berätta vem de vill se som statsminister. I alla länderna har populistpartierna ingått i regering eller regeringsunderlag.
Liberalerna sitter i rävsaxen. Det vore lockande med en fri position där sakfrågor, kamp mot nationalpopulism och identitetspolitik går före vilket regeringsalternativ som ska få stöd. Men i Sverige finns både krav på att före valet säga vilken statsminister som vore bäst och på att hålla populistpartierna borta.
Liberalerna är dessutom så illa ute att de kan behöva stödröster för att bli kvar i riksdagen, och det lär kräva att de tar ställning i regeringsfrågan. Dessutom splittrade. Stundtals får jag dåliga ”vibbar” om paralleller från min tid i FPU under 1970-talet, då konflikterna gjorde att den egna falangen kunde anses viktigare än förbundet.
Ingångna avtal ska hållas, därför bör JA gälla tills vidare. Även om det kan vara stressande med dagens opinionssiffror gäller det att ha is i magen.
Närmare valet blir det svårt att undvika ett tydligt ställningstagande i regeringsfrågan. Då bör vi också veta mer om hur M-KD:s relation till SD ser ut och om hur Vänsterpartiet har utvecklats.
