Hon har knäckt SD-koden, utropade Göran Eriksson, politisk kommentator i Svenska Dagbladet, nyligen. Och med hon åsyftar han då moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Bakgrunden var nya Sifo-siffror som för första gången på mycket länge visade på en tillbakagång för Sverigedemokraterna, en statistiskt säkerställd sådan sedan december månad. Därefter har flera andra opinionsundersökningar styrkt att SD:s uppåtgående trend är bruten.
Hur har då Anna Kinberg Batra bidragit till denna tillbakagång enligt Göran Eriksson? Jo, hon har knäckt koden genom att lägga fram en politik som ligger farligt nära Sverigedemokraternas genom att bland annat förorda en ”flyktingpaus”, en paus som i princip skulle innebära att de flesta som kommer till Sverige skulle avvisas direkt vid gränsen.
Resonemanget haltar lite eftersom Moderaterna tappar röster i samma Sifo-mätning och Socialdemokraterna går framåt. Men låt oss utgå från tanken att det är Moderaternas allt skarpare migrationspolitik som är anledningen till att Sverigedemokraterna nu för första gången på mycket länge backar.
Statsvetaren och professorn Peter Esaiasson skrev i Dagens Nyheter häromdagen att den demokratiska lyhördheten har satts på undantag då den generösa flyktingpolitiken aldrig har haft ett aktivt majoritetsstöd bland medborgarna. Han menar att den generösa flyktingpolitiken är ”ett elitprojekt som har drivits av det politiska etablissemanget i samförstånd”. Det är ord och inga visor.
Nyligen kom också en undersökning från Novus där man har låtit de tillfrågade i tre ord beskriva de politiska turerna sedan valet. Svaret blev i nämnd ordning kaos, rörigt och oro. Just oron är enligt Novus en central orsak till Sverigedemokraternas tillväxt. Oron har varit en röd tråd när företaget mäter SD-väljarna.
Klart är att fjolårets allt mer ökande flyktingström har gjort avtryck i svensk politik. Nästan alla riksdagspartier utom Centerpartiet och Vänsterpartiet har skärpt sin migrationspolitik. Ord som tillfälliga uppehållstillstånd, stängda gränser och id-kontroller existerade bara i SD-politiken i samband med valet 2014. Nu tvekar få politiker att ta dessa ord i sin mun.
Vad har hänt? Har verkligheten gett sig till känna eller har politikerna i jakten på högre opinionssiffror valt att glömma det som man tidigare exempelvis har sagt om att Sverigedemokraterna inte skulle tillåtas att rita om den politiska kartan såsom liknande partier har lyckats med i andra länder?
Frågan är hur långt ett parti ska sträcka sig och förändra sin politik i jakten på väljarna. Var går gränsen för mellan att sudda ut sin själ och att lyssna på folket?
Centerpartiet har valt att inte leka ”Följa John” som de andra Allianspartierna (i mer eller mindre utsträckning) när det gäller migrationspolitiken och partiet har opinionsmässigt inte förlorat på det. Snarare tvärtom. Om det har varit en lyckad strategi återstår att se.
