Sverige är på många sätt ett öppet land. Men socialt och kulturellt är Sverige slutet. Det försvårar integrationen.
Det här är ett sökande efter nyckeln till integrationens dörr. Jag kommer att fastna på en förstukvist i Göteborg och hamna i den lilla parken utanför Rosenbad med en före detta politisk sakkunnig som är både stolt självkritisk.
Allt för många har trott på de stora strukturella lösningarna. Vänstern gör mest tjurrusningar i myndighetskorridorer för att lösa utmaningarna. Men kanske gick också Alliansen litet vilse när jobbspåret blev integrationens nya och enda väg.
Kanske ska vi söka svaren någon annanstans. Som på Gamla vägen i Västra Frölunda. Hit går 11:ans spårvagn. När jag kommer upp till huset ligger en grå katt och värmer sig på motorhuven på bilen som står parkerad på uppfarten. Den hoppar ner och stryker sig mot mig och följer med mig mot dörren. Katten vill in i värmen. Det vill jag också denna kalla januaridag. Turligt nog för katten, mig och de som snart ska komma så är det här en i högsta grad öppen dörr.
Men låt oss stanna till litet först så här på förstukvisten. Låt oss först titta på den lilla forskning som alls finns kring det nuvarande systemet för hur nyanlända ska komma in i samhället.
Det handlar om etableringsreformen, som Liberalerna var med om att driva igenom under regeringsåren. Sverige ställade sig då till ett Europa där den främsta åtgärden för integration var och är att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Ansvaret för de nyanlända flyttades från kommunernas socialtjänst till Arbetsförmedlingen och där är det kvar trots regeringsskiftet. Att få ett jobb kommer först och ses som ett sätt att skapa social inkludering. Problemet är bara att för hälften av de nyanlända så tar det nio år att få det där jobbet. Därför måste vi ställa oss två frågor:
1) Kan vi ha ett system där den främsta åtgärden för att skapa social inkludering för många tar nio år?
2) På vilket sätt bidrar frånvaron av andra vägar till inkludering till att en människa inte kan få jobb?
Eller annorlunda uttryckt: Hur viktig är social inkludering för att någon alls ska få ett jobb?
Innan vi tar oss tillbaka till förstukvisten på Gamla vägen så måste vi passera Rosenbad. Här träffar jag Catharina Bildt Grape, som var politisk sakkunnig åt integrationsministrarna Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag då etableringsreformen utformades och genomfördes. Hon är stolt över att Liberalerna redan för över tio år sedan fokuserade på att nyanlända måste etablera sig snabbare och framförallt också se till att stärka jämställdheten i integrationen. Samtidigt är hon också självkritisk.
– De som kommer i arbete behöver ingen speciell social integrering, många vardagsfrågor om hur saker fungerar kan man fråga på jobbet. Jobb är en central nyckel för att komma in i samhället. Utmaningen är att många av de nyanlända saknar nätverk och kontakter med svenska samhället och inte får jobb förrän det har gått alldeles för lång tid. Här har vi anledning att vara självkritiska. Trots att etableringsreformens syfte var att förtydliga ansvarsfördelningen och stärka incitamenten både för individen och aktörerna så är vägen till arbete fortfarande alldeles för lång. I reformen tappade vi delvis det sociala perspektivet, säger Catharina Bildt Grape.
De sociala aspekterna handlar om hur viktigt det är för en människa kring att ingå i en gemenskap, att få en känsla av sammanhang och lära känna andra på ett djupare plan. Med de orden i minnet där på förstukvisten på Gamla vägen kan vi kliva in över tröskeln. Här bor Sofia Brax, före detta HR-chef på klädföretaget Lindex. Hon och hela familjen är engagerade i det som ska hända.
– Som HR-chef är jag van vid att tänka på hur vi på bästa sätt kan få in en nyanställd i organisationen. Det borde vara samma sak i samhälle. Det handlar om hur vi kan öppna upp våra kontaktnät för att hjälpa nysvenskar att hitta jobb och hur kan HR lära sig att hitta de här nyanlända för det är inte alltid lätt, säger Sofia Brax.
Den öppna dörren släpper in allt fler. I dag ska de nyanlända få råd av en stylist och så samtal med ett gäng HR-specialister och handläggare från Arbetsförmedlingen som kommer hit en ledig söndag. Alla får ett rött pappershjärta där de skriver vad de vill utstråla med sin klädsel. Sen hänger de hjärtat i ett snöre runt halsen. Det blir en fin kontrast för stylisten Jessica Pousette konstaterar att ingen har klätt sig i särskilt färgglada kläder. Det röda hjärtat blir en färgklick på allt svart, vitt och grått.
I den stora grå soffan och runt matsalsbordet sitter alla snart och pratar. Först är det samtal två och två, sen blir det också litet större diskussioner.
Neringa Kivytiene är modig. För trots att hon har tystats pratar hon. En gång när hon sökte jobb blev hon avfärdad med att hennes svenska var för dålig. Inga råd om vad hon skulle göra. Bara avfärdad. Efter det krävs det mod att öppna munnen i ett så här stort sällskap och prata svenska.
– Jag har bott i Sverige i tre år nu, men det här är första gången jag är hemma hos en svensk. Jag behöver öva på min svenska, men jag jobbar på en köttfabrik där ingen pratar svenska, säger Neringa Kivytiene.
Så berättar hon det som får oss alla i vardagsrummet att gå igång. Hon är utbildad förskolelärare. Vi tycker alla att hennes svenska är bra nog för att få ett vikariat eller åtminstone jobb med att passa barn extra. Nu får hon de där råden hon inte fått tidigare. Nu bygger hon nätverk och gemenskap. Det väcker hopp om ett jobb framöver. Och träffarna här på Gamla vägen ger resultat. På tre träffar har tre nyanlända fått jobb på en gång.
Feras Al Oudeh är advokat från Syrien och har stora ord att säga om det Sofia och hennes familj gör.
– Vi lär oss språket och lär oss mycket om svenska samhället. Och så bygger vi nätverk också. Med det får vi nycklar och sen har vi ett eget ansvar att hitta rätt dörr och använda nyckeln. Viktigaste är att komma in på arbetsmarknaden snabbare, säger Feras Al Oudeh.
Alla dessa nycklar, tänker jag. De finns här, men här hänger det mesta på Sofia Brax, på en eldsjäl. Hon har byggt ett system själv, ett system som fungerar. Enklast har det varit att få hit HR-kollegerna som finns i det egna nätverket. Svårare att hitta nyanlända. De har Sofia letat reda på helt själv hos SFI, Arbetsförmedlingen och Folkuniversitetet.
Sofia har hört av sig till Arbetsförmedlingen, men inte fått något riktigt napp. Hon har hört av sig till ideell sektor för att hitta samarbeten. Men än har hon inga samarbetspartners.
Det krävs samarbeten mellan olika aktörer, såväl myndigheter som kommuner, som ideella organisationer och företag.
I Kanada hade Sofia inte behövt bygga ett eget system. Där är det ofta den civila sektorn som ansvarar för just såna här sociala aspekter av att ta sig in i samhället. Och den civila sektorn får betalt.
Både organisationerna och de som söker sig dit vittnar om att länkarna till samhället blir mer direkta och personliga än vid kontakter med myndigheter, säger Catharina Bildt Grape som besökt Kanada för att se integrationsarbetet där.
På väg hem hamnar jag i tidsnöd. Det är för spännande det som pågår även om det någonstans är en vanlig söndag där människor möts och äter en bit mat och pratar. Nu måste jag skynda för att hinna med tåget hem till Stockholm. Sofia följer mig till spårvagn 11, för det visar sig att det finns en genväg. När jag kom tog det fem minuter att gå från hållplatsen till huset på Gamla vägen. Nu tar det två minuter.
När jag sitter på spårvagnen som skakar fram mot Bergsjön slår det mig att visserligen är jobbet nyckeln till integrationens dörr, men att det också gäller att hitta vägen till dörren. Det är bara den som vet som kan lära ut genvägen.
Morgan Olofsson
