En dag i början av höstterminen när jag hämtade en av mina söner i skolan mötte jag en av hans klasskompisar i kapprummet. Klasskompisen, 6 år gammal, har bara gått i skolan några veckor och känner inte så många barn. Han var ledsen, något hade hänt ute på skolgården. Jag försökte prata och trösta men släpptes inte in. Sonen hämtade läraren och klasskompisen tog lättat hennes hand och berättade om vad som hänt. Läraren hade, till skillnad från mig, barnets förtroende.
För några år sedan började vi mäta om eleverna i Huddinge har en förtroendefull relation till någon vuxen på skolan. Självklart ställer vi inte frågan så utan utgår från barnens perspektiv. Utgångsläget var uselt. Mer än en tredjedel uppgav att det inte fanns någon vuxen som de kände att de kunde anförtro sig till. Så kunde vi inte ha det och därför satte vi målet att alla elever i våra skolor ska ha någon att vända sig till. Målet följs upp i varje klass, på varje skola, i grundskolenämnden och till och med i kommunfullmäktige.
Att ha en vuxen som man litar på i skolan är absolut nödvändigt. Hur ska man annars våga berätta att man behöver hjälp, eller att man har ont i magen när man går till skolan för att man är rädd att någon ska vara dum, eller att allt inte funkar som det ska hemma eller erkänna om man gjort något dumt?
För många barn är det lätt att skapa en relation till en ny vuxen. För andra tar det längre tid och kräver ansträngning från den vuxne. Att lägga denna tid är a och o för att skapa en förtroendefull relation. Det handlar inte om att bli kompisar, det handlar om att visa att man är genuint intresserad av att eleven mår bra och att man vill hen väl.
Ibland hör man i debatten att fokus ska läggas på undervisning och inte på relationer men det är att göra det enkelt för sig. Eleven som har ont i magen för att hen sett sin pappa slå sin mamma och inte vågar berätta det för någon kommer inte kunna ta till sig något i skolan, inte ens om den bästa läraren genomför den bästa lektionen.
Självklart ska inte läraren vara psykolog och kurator men som lärare och vuxen i skolan måste man visa eleverna att man finns där för dem och hjälper dem i situationer som de inte själva valt och inte på egen hand kan hantera.
Förändring tar tid. Att sätta upp ett mål är lätt, att se till att en stor organisation ska arbeta för att nå målet är svårt. Därför blev jag alldeles varm i hjärtat när jag nyligen var på föräldramöten och utvecklingssamtal i två av kommunens skolor. Både i ord och handling visade rektorer och lärare att de har tagit målet på allvar. Tonårssonen fick till och med den direkta frågan från läraren på utvecklingssamtalet; har du någon vuxen här i skolan som du kan prata med om det skulle vara något?
Mitt mål är att alla barn och elever ska svara ja på den frågan. Vi är inte där än men för varje år vi mäter är det alltfler som svarar ja och skolorna arbetar mer och mer strukturerat för att nå målet. Det känns skönt att göra skillnad för dem som behöver det mest.
Malin Danielsson
Kommunalråd i Huddinge
