I vårt undermedvetna kollektiva psyke finns en geografi. De flesta svenskar har aldrig varit i Ukraina. Men av minnesfragment och historiska spår bygger var och en sin bild. Det kan vara Dynamo Kievs framfart i UEFA-cupen på åttiotalet och stavhopparen Sergei Bubkas många världsrekord. Det kan vara Eurovisionsvinnaren Ruslanas vilda danser i iförd hedningaskinn. Det också kan vara medvetenheten om att vårt stormaktsvälde tog slut vid den ukrainska staden Poltava, och att svenskar förvisade från Dagö bott i ukrainska orten Gammesvenskby sedan 1700-talet.
Många av oss har också en inre känning av de mörkare stråken i Ukrainas historia. Stalins folkmord genom den planerade svältkatastrofen holdomor. Mellan tre och tio miljoner Ukrainare svalt ihjäl mellan 1932 och 1933. Ukraina var ett blodigt slagfält under andra världskriget. När man åker förbi skogarna på plats är det svårt att låta bli att tänka på alla unga män som stupat i dem. Och vi minns bilden av Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta-konferensen på Krim före krigsslutet 1945 där man avgjorde östra Europas öde som lydstater åt Sovjetunionen.
Visst har vi också en positiv förnimmelse, av glädjen och den frihetstörst som visat sig gång efter annan; en orange revolution 2005 och en kamp för frihet och värdighet med EU-flaggan i hand 2013. Ukrainarna visade att frihet är vägen framåt, och den Putinryska regimen visade snabbt med tydlighet att man inte ville acceptera detta, med invasionen av Krim och Ukrainas östliga delar.
Historiska utbyten, världskriget, idrotten, eurovisionen, de blågula färgerna, frihetsrevolutionerna och tapperheten. Av den fragmentariska bilden bygger vi vår solidaritet. Ukrainas sak är vår.
Behoven av stöd är enorma. Det behövs ett militärt stöd, och vi ska skicka vartenda raketgevär vi kan avvara. Det behövs ett politiskt stöd. Kriget kommer att fortsätta, och vi måste vara redo att offra en del av vår egen bekvämlighet för att koppla bort framförallt oljeberoendet från Ryssland. På kort sikt betyder det uppoffringar i form av högre bränslepriser. Det kommer ta tid att få fram ny kärnkraft. Därför är det angeläget att vi inte säger nej till vindkraft som går snabbare att bygga ut.
Det behövs ett fortsatt humanitärt stöd och bistånd till återuppbyggnaden. Här är det inga små summor vi talar om, det behövs en Marshallplan för Ukrainas återuppbyggnad. Ukrainarna visar tydligt att de vill vara en del av det fria Europa. Ukrainarna försvarar vår frihet. Vi behöver göra en stor ansträngning för att hjälpa Ukraina in i EU. Det finns ingen genväg, för lagar är lagar och regler är regler, men ett stort tekniskt stöd till Ukraina för att anpassa sig till EU-standard kan vi stå till tjänst med.
Snälla, glöm inte detta nu. Kriget kommer finnas kvar, liksom den ryska expansionismen, militarismen och bakåtsträvandet. Låt oss söka kraft i våra Liberala värderingar och fortsätta bekämpa varje tendens till diktatursträvanden.
Martin Ängeby är generalsekreterare för SILC och aktiv i Liberalerna i Stockholm.
