Riksdagen höll på tisdagen en så kallad ”särskild debatt” om Sveriges dalande resultat i den senaste Pisa-mätningen. Det var en debatt som gjorde skillnaderna inom utbildningspolitiken tydliga.
ANALYS. Det var Liberalerna som begärt debatten, för att få upp resultatutvecklingen i skolan på dagordningen tydligare i riksdagsarbetet. Det var välbehövligt. När partiernas företrädare på skolområdet äntrade talarstolen i riksdagen – och kanske särskilt i replikskiftena efter de förberedda anförandena – som de visade upp hur olika synsätt som finns.
Skolminister Lotta Edholm inledde debatten, som är brukligt för den typen av riksdagsdebatter. Hon pekade på kärnämnenas stora betydelse för den fortsatta inlärningen i skolan. Det är därför extra allvarligt att just resultaten för läsförståelse sjunker, menade hon.
Hon påpekade också att detta varit ett av skälen till att regeringen återkallade Skolverkets digitaliseringsstrategi.
– Vi vet att man lär sig läsa bättre ”analogt”, sa hon i en replik mot Centerpartiets Anders Ådahl.
Det var i detta replikskifte som skillnaderna i syn på skolans digitalisering kom fram allra tydligast. Ådahl menade att regeringen inte förstått fördelarna och hänvisade bland annat till att Estland gjort framsteg som kan hänföras just till ökad användning av digitala hjälpmedel.
Edholm svarade att det så klart är en fråga om ålder, men att utvecklingen av läsförmågan är något annat än hur den senare används – där digitala hjälpmedel absolut har en roll.
Edholm var också den som starkast tryckte på att Pisa-mätningens nedslående resultat också betyder att skolans kompensatoriska uppdrag försämrats.
– Skolan är samhällets stora chans att ge alla en bra grund. Att få rätt riktning, även om du har haft en svårare start i livet, sa Edholm bland annat.
Det var regeringens mål med den pågående omläggningen av skolpolitiken.
– Vi får en skola där alla elever får en utbildning av hög kvalitet oavsett var i landet de bor och oavsett vilken skola de går på. Det är bra för alla – och särskilt för de barn som behöver skolan mest, sa Edholm (L).
Frågan om skolväsendets finansiering och hur statsbidragen används, togs upp av de flesta företrädarna. Särskilt Åsa Westlund från Socialdemokraterna och Camilla Hansén från Miljöpartiet sköt in sig på detta och kritiserade regeringen för att ”skära ned” på skolan.
Skolministern blev dock inte svaret skyldig, utan pekade ut de satsningar som görs, bland annat på bemannade skolbibliotek och läroböcker. Både Edholm och Moderaternas representant, Josefin Malmqvist, underströk att grunden i skolans finansiering är en kommunal angelägenhet, medan de bidrag som riktas över statsbudgeten framför allt handlar om en strategisk styrning mot vissa utvecklingsområden.
Josefin Malmqvist (M) underströk också att en lång tids nivellering och likriktning av utbildningen haft en betydande inverkan. Det fanns varken utrymme för särskilda undervisningsgrupper för dem som behövde mer stöd eller spetsklasser för dem som behövde mer av utmaningar och stimulans.
För Camilla Hansén från Miljöpartiet fanns det inget problem som inte kunde lösas med mer pengar. Listan över fler saker som hon menade att staten ska finansiera i skolorna, växte med antalet gånger hon tog replik.
Hansén verkade också i någon formulering missta skolans styrdokument för ”pedagogik”, då hon kritiserade att regeringen annonserat att man vill ändra på läroplanen.
Åsa Westlund (S) inledde ett av sina anföranden med att tala om hur viktigt det är att skolan möter varje elev med ”höga förväntningar” – men valde ändå samtidigt att kritisera det som hon menade var ett skadligt arv efter Jan Björklunds tid som utbildningsminister.
Daniel Riazat från Vänsterpartiet menade i debatten till och med att ”alla håller med om” att skolan ska ha höga förväntningar på alla elever.
Det är i och för sig en mycket välkommen omsvängning från den tid när Jan Björklund var ansvarig och man från framför allt S, V och MP valde att problematisera ”höga förväntningar”.
Det var Sverigedemokraternas Patrick Reslow som tydligast tog upp skillnaderna mellan nyanlända och infödda som är den faktor som allra starkast förklarar Sveriges försämrade resultat över tiden.
Den frågan förblev i stort sett en duell mellan Reslow och framför allt de olika företrädarna för oppositionspartierna, vilket är synd eftersom det betyder att analysen riskerar att göra halt inför en av de riktigt stora och svåra faktorerna. Och om analysen uteblir, så uteblir också lösningarna.
Ulf Schyldt
