Ingen kan anklaga den finske musikern Mauri Antero Numminen för att följa med strömmen eller att vara publikfriande. När jag då och då letar efter hans framförande av tonsättningarna av filosofen Ludwig Wittgensteins svårgenomträngliga verk Tractatus Logico-Philosophicus på YouTube brukar de sällan ha särskilt många gillanden. En del inte mer än ett dussin, mig inräknad.
Och då är ju ändå YouTube ett av världens största medier.
Sen om det beror på ämnet eller på Numminens minst sagt särpräglade stil är förstås svårt att säga. Men Wittgensteins popularitet har ju gått i vågor. Hans namn och gärning kan inte ha undgått någon som ägnade sig åt akademisk filosofi under det förra seklets sista decennier. Det nämndes i tid och otid. Däremot är det kanske så att få av oss som trakterades av Tractatus i universitetens stundtals syrefattiga seminarierum under 1980- eller 90-talen, sedermera blev sådana som frekventerar YouTubes mindre välbesökta delar?
De är ju lite som gjorda för varandra, Numminen och Wittgenstein. Deras ’art’ har gott om särart, skulle vi kunna säga.
Wittgenstein är en slags förkroppsligande av vad filosofin var på väg att bli under hans livstid – och så som den disciplinen förmodligen fortfarande i stort sett uppfattas av ”den breda allmänheten” – en esoterisk och för det mesta verklighetsfrånvänd verksamhet, som förs med en så pass otillgänglig form att den omedelbart skrämmer bort de flesta som närmar sig ämnet.
Det är detta som blir så uppenbarat i Numminens musikaliska tolkning. Bokens satser, som verkligen spjärnar emot alla versmått och all rytmik, skär sig mot precis allt. Mot melodi, mot rytm, ja, mot sinnenas mest basala funktioner.
Det är som att avnjuta någon maträtt som verkligen ligger utanför den gastronomiska mittfåran, som travar intressanta upplevelser av flera olika slags bitterhet på varandra till exempel. Det är inte gott i någon rimlig betydelse av ordet, men kan trots det vara delikat eller fantastiskt, trots och tack vare att det sticker ut så förbannat.
Numminen var och är en provokatör av rang, våldsamt avantgardistisk, och har en humor som för många förmodligen förefaller alldeles rubbad. Som att hans officiella websajt verkar vara skriven helt på malajiska, handla om betting och kasinospel på nätet och länkar vidare till en uppsjö av sådana sajter, fast ändå har hans bild och annat som tyder på att det är överlagt snarare än att han övergivit projektet och sajten tagits över av spammare.
För den som uppskattar sådant, är det ofantligt roligt att snubbla över och försöka reda ut vad sjutton det handlar om. Men poängen är snarast att det inte finns någon, meningen är att vara utan mening.
Och så påminns vi om den allra sista raden i Wittgensteins Tractatus, därom vi icke kan tala måste vi tiga. Det finns absolut inget bättre sätt att framföra detta, än i Numminens form som i sig är så svår att tala om. Det kanske inte är för alla, men det provocerar i alla fall fram reaktioner.
Sapient
