Jag har en ung vän som numera är 17 år. När jag lärde känna henne var hon nio år gammal och bodde i en trång lägenhet i väntan på besked om hon skulle få stanna i Sverige eller om hon skulle utvisas. I sex år väntade hon, tålmodigt och duktigt.
I dag står hon på en scen och berättar om sin resa, sin flykt och sin tid i ovissheten och hur den aldrig ville ta slut. Men hennes berättelse är knackig, den gör inte verkligheten rättvisa och jag ser att hon är frustrerad över detta.
För jag menar vilka ord, vilka formuleringar och beskrivningar kan göra en sådan upplevelse rättvisa? Större delen av sin barndom ägnade hon åt att hoppas, hoppas få stanna i friheten, i landet där det fanns en framtid.
Min kompis vill göra något konstruktivt av sitt trauma, sin sorg. Hon är duktig i skolan, får utmärkelser för att hon har höga betyg, hon försöker engagera sig politiskt. Det finns en stor kraft och en vilja att visa sig värdig, man gjorde inte fel när man gav henne möjligheten till en framtid här i Sverige.
Jag känner igen mig i denna unga kvinna. Jag vet hur det är att vänta på beskedet, liv eller död. Hur förklarar man, hur begriper man och hur accepterar man att vissa får leva i fred, i ett land som försvarar sina medborgares mänskliga rättigheter medan andra är dömda att leva under förtryck? Som barn kan man inte för sitt liv begripa varför det ska vara så. I dag är jag vuxen men fortfarande begriper jag inte logiken i detta.
Många saker i världspolitiken är obegripliga för mig, många beslut och värderingar i svensk flyktingpolitik och migrationspolitik är också obegripliga. Men jag ger inte upp, jag söker vägar att påverka i rätt riktning. Precis som min unga vän försöker jag göra något konstruktivt av min frustration.
Även i mitt arbete ser jag detta, människor som har flytt krig och förföljelse och som känner en enorm tacksamhet över att ha fått livet tillbaka. Det enda som man nu vill är att få en chans att arbeta och ge tillbaka både till sitt nya land, men även kunna hjälpa sina släktingar som blev kvar i hemlandet.
I mitt arbete får jag tillsammans med mina kolleger matcha ihop nyanlända och andra som befinner sig långt utanför arbetsmarknaden med den stora efterfrågan på arbetskraft som finns i Sverige. Varje gång vi lyckas med detta påverkar vi opinionen åt rätt håll, tänker jag. Och vi lyckas rätt ofta.
I dag är den svenska arbetsmarknaden i stort behov av arbetskraft och stora delar av näringslivet har förstått fördelarna med att det kommer människor till oss som kan bidra med sin kompetens. Jag har sagt det förr men känner att jag måste säga det igen, näringslivet har förstått detta, dock hänger politiken inte med.
Berivan Mohammed
