Mileydi Fougstedt, chefredaktör Misceláneas de Cuba, skriver om utvecklingen på Kuba.
I helgen vittnade världen om något helt oförutsett. Kubanerna demonstrerade i flera län och krävde öppet frihet och regeringens avgång – Patria y Vida (Fosterlandet och Livet) istället för den gamla vanliga sloganen ”Fosterlandet eller Döden”.
Det handlar om ett land i en djup ekonomisk kris, med långa elavbrott, brist på livsmedel, pandemi och ett kollapsat sjukvårdssystem. Gemene man på Kuba har tröttnat på regeringens böner om att leva sparsamt, medan regeringen och militärerna kontrollerar alla hårdvalutainkomster och lever gott. Det hela har trappats upp sedan konstnärer ställde sig utanför Kulturministeriet i november förra året och krävde yttrandefrihet. Sedan kom låten ”Patria y Vida” i februari i år, och som blev en internationell hit. Och nu ser vi demonstrationer över hela ön.
När protesterna bröt ut i San Antonio de los Baños, strax utanför Havanna, åkte Miguel Díaz-Canel, Kubas president dit för att möta lokalbefolkningen. Han åkte i en pansarbil och med specialstyrkorna som livvakter, i avsikt att sätta skräck i demonstranterna. För att hindra protesten där stängde regeringen av elen och tillgången till internet.
Några timmar senare, när protesten där hade avtagit, öppnades internet på nytt. Då kunde demonstranterna twittra och lägga ut bilder och videor på Facebook från demonstrationen i San Antonio.
Det visade sig att det hade förekommit protester i stort sett över hela Kuba. För första gången sedan 1994, och då var det bara i Havanna, har det förekommit öppna protester på ön där folk har vält polisbilar och demonstrerat framför en polisstation utan att polisen agerat. Två händelser sticker ut. Polisen i Santiago de Cuba anslöt sig till demonstranterna och i Güines, utanför Havanna, plundrade demonstranterna en så kallad ”Hårdvalutabutik” (MLC-butiker).
Läget blev så ansträngt i Havanna under natten till måndagen att regeringen även satte in kravallpolis, och släckte staden samt stängde ner internet för att få kontroll över landet.
Nu inser president Díaz-Canel att läget är allvarligt och han har manat de så kallade ”revolutionärerna” att gå till motattack mot kontrarevolutionärerna, det vill säga folket på gatorna och oppositionen. ”Stridsorden är given”, sa han i ett tal på kubansk TV, där han också anklagar USA:s regering för att vara hjärnan bakom och att finansiera demonstrationerna.
Aktivisterna på Kuba har länge vittnat om grovt förtryckt och välkomnar att nu äntligen få stöd av gemene man över hela ön, inte bara Havanna, där makten koncentreras. Men de är rädda. Efter att ha sett alla åtgärder som regeringen har infört inser de att president Díaz-Canel är beredd att använda vilka medel som helst för att inte förlora makten. Men folket vill ha en riktig förändring efter 62 års diktatur.
Frågan är nu om det kubanska folket, när de vågar protestera, kan få tillräckligt stöd från demokratiska länder som sätter mänskliga rättigheter högt, för att kunna ta detta vidare – eller om demonstrationerna slås ner så hårt att vi får en situation som i Belarus även på Kuba. Här är Sveriges röst viktig.
Mileydi Fougstedt, chefredaktör Misceláneas de Cuba
