Den här intervjun är ett utdrag ur en längre artikel, en del i NU:s artikelserie om gängkriminalitet, publicerad i nr 39.
Sluta se förortens ungdomar som maktlösa offer och kriminalisera ett antisocialt beteende, är två åtgärder som Mustafa Panshiri tror behövs för att komma tillrätta med gängkriminalitet.
Mustafa Panshiri är debattör och föreläsare, tjänstledig polis, och känd för att inte skräda orden om den svenska integrationspolitiken. Problemen med den ökande gängkriminaliteten är en produkt av den missriktade välvilja som präglat svensk integrationspolitik, menar han.
När NU intervjuade honom för två år sedan hade hans och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” nyligen lanserats. Vad gör vi med personer som inte vill integreras är en av frågorna som boken tar upp. Det finns inga enkla svar menade Mustafa Panshiri i intervjun med NU samtidigt som han påpekade att mantrat ”olikheter berikar” och den rädsla att ställa krav, som han tyckte sig se ha präglat integrationspolitiken, lett till att gruppen som väljer att leva utanför det svenska samhället ständigt växer.
När NU ringer upp Mustafa Panshiri för att fråga vilka åtgärder han tror behövs för att komma till rätta med de kriminella gängen är han delvis inne på samma linje som han var då.
– Jag tror man har uppmuntrat bilden av utanförskap för mycket istället för att fokusera på vad som krävs för att komma in i majoritetssamhället. Jag tror absolut att utanförskapet är ett problem, men det vi missat är att prata om vad den enskilda individen ska göra för att bryta sitt eget utanförskap. Vi har mer fokuserat på vad som är fel med samhället, vad politikerna missat och därmed har vi sänt signalen: Det är inte ditt eget ansvar utan någon annans fel.
– Bränner du en bil i förorten ses det som ett uttryck för ett utanförskap som samhället skapat. Skulden läggs på någon annan än bilbrännaren själv, men om du bor i Borlänge och är nazist och bränner bilar kommer ingen att säga: Det är för att du är utanför samhället, nu behöver vi andra hjälpa dig. Vi har en internaliserat en slags låga förväntningars rasism där vi helt enkelt inte förväntar oss lika mycket från alla.
I utanförskapsområdena har det utvecklats en osund subkultur som präglas av ett antisocial beteende, menar Mustafa Panshiri.
– Videor sprids där ungdomar skriker glåpord efter polisen och uppför sig helt respektlös. Bilden att ungdomarna faktiskt dominerar polisen ute på gatorna skadar förtroendet för polisen och påverkar andra ungdomars syn på den svenska rättsstaten och vad som är rätt och fel. En åtgärd som kriminologen Fredrik Kärrholm föreslår och som jag tror skulle vara effektivt är ett kriminaliserande av antisociala beteende. Det handlar inte bara om hur man uppträder mot polisen utan hur man ska uppföra sig i det offentliga rummet, på bibliotek, simhallar, på bussar och andra platser.
Handlar det om en bristande moraluppfattning?
– Man ska komma ihåg att det är långt ifrån många som sysslar med detta men det räcker att det är en liten klick för att de ska lyckas ta över det offentliga rummet. Det handlar om ett dominansbeteende. Man vill dominera det offentliga rummet och säger till omgivningen: Ni kan inte göra något.
– Samhället måste sända signalen att man inte accepterar den här formen av beteende. Sen kan man prata om orsakerna, att man känner sig utanför samhället, att man är bitter och arg, att man lever i fattigdom men det bakomliggande orsakerna spelar egentligen ingen roll.
– De här killarna har knäckt koden. De vet att statsmakten inte kommer åt dem. Gängen när sig på är att vi har en för svag statlig närvaro i dessa områden. Polisen måste gå in områdena och visa att det är de som bestämmer och har kontrollen.
Debattörer som vill förklara gängkriminaliteten med föräldrars bristande respekt för det svenska samhället och en ovilja att släppa sin egen kultur gör det lätt för sig, anser Mustafa Panshiri. Frågan är, enligt honom, betydligt mer komplex.
– Det antisociala beteendet mot till exempel poliser kan inte enbart förklaras med att ungdomarna utövar sina föräldrars kultur här i Sverige. Tvärtom känner många föräldrarna knappt igen sina barns beteende då ett sådant tillvägagångsätt i deras hemländer kan resultera i kännbara konsekvenser från polisen. Det antisociala beteendet skapas snarare av mötet mellan den svenska kulturen och den subkultur som ungdomarna har skapat sinsemellan i våra utsatta områden.
– Den subkulturen utgör de värsta delarna av olika kulturer. Det är en blandning mellan svensk kränkhetskultur som tar sig uttryck i tankar som: Jag vill inte bli kränkt, jag har mina rättigheter, du ska inte tala till mig på det sättet. Till det har man lagt till Mellanösterns hederskultur och en ren gangsterromantik. När den kulturen möter den svenska kulturen uppfattas den senare som svag, ängslig och något att lätt dominera då tröskeln för att den ska ”ge tillbaka/slå tillbaka” är hög. Därmed har ungdomarna knäckt koden.
Mustafa Panshiri har under flera år hållit föreläsningar för ensamkommande ungdomar om det svenska samhället och den svenska kulturen, men under den senaste tiden har han delvis bytt fokus. Nu riktar sig föreläsningarna allt oftare till den andra generationens invandrare.
– Det är en helt annan utmaning. När jag träffar nyanlända så har de en nyfikenhet på det svenska samhället. De är tacksamma för att de fått kommit hit. De vet vad de lämnat och vad de kommit till.
– Den andra generationens invandrare är inte riktigt så. Jag kan inte säga till dem, kom ihåg vad ni kommit ifrån. Då kommer de titta på mig och säga, vad snackar du om, jag är född på ett BB här i Sverige.
– Jag vet att jag generaliserar nu men det måste jag göra för att komma fram till min poäng. De har vuxit upp i Sverige men de har inte kommit kontakt med majoritetskulturen. De tycker ofta att landet de vuxit upp i är främmade och de har mycket fördomar om Sverige och svenskarna.
– De ser svenskarna som några som är konflikträdda, inte vågar säga ifrån och inte har så mycket att sätta emot.
Många av ungdomarna har en föreställning om att Sverige är ett land präglat av rasism, att svenskarna inte vill ha dem kvar i landet och att de aldrig kommer kunna bli en bli en riktig del av Sverige, berättar Mustafa Panshiri. Hans svar till ungdomarna är alltid detsamma. Ta ditt eget ansvar och sluta med att leva upp till de fördomar du tror majoritetssamhället har om dig.
– Jag brukar ge ungdomarna en del råd. Det är råd som jag själv levt efter och som jag utvecklat sedan jag kom till Sverige som elvaåring.
Några av råden lyder:
– Gör lumpen. Där får du träffa svenskar från arbetarklass, medelklass och överklass. Ingen bryr sig om var du kommer ifrån. Ni är där för att utföra en uppgift tillsammans.
– Det är helt okej att prata förortssvenska men du måste kunna behärska det språk som pratas bland majoritetskulturen. Du måste inte fila bort din förortssvenska. Jag pratar den själv med mina vänner, men du måste kunna behärska den andra svenskan också.
– Och slutligen pratar jag om att kläder talar ett språk. De ungdomar jag möter säger ofta att svenskarna har fördomar mot dem, att svenskarna tror att de som bor i förorten alltid har adidaskläder och en gucciväska på magen. Då brukar jag säga, om de fördomarna finns, gå då inte in i den fällan, klä er inte så. Visa en annan bild. Bryt mönstret.
Ylva Tamm
