Sverige har under 25 år sakta – men successivt – släppt fram en grov organiserad brottslighet. Faktorerna bakom utvecklingen stavas ”öppna gränser för allt utom polisen” och ”en nästan rörande nationell naivitet över brottslighetens drivkrafter”.
Det finns idag uppgifter om drygt 3 600 organiserade, tillika aktiva, nätverk av grovt kriminella bara inom EU. Antalet enskilda aktörer lär uppgå till hundratusentals människor. I dessa gäng och nätverk ingår så klart även de inhemska svenska kriminella nätverk vi ”tillåtit” med en svag strafflagstiftning, mångårigt ineffektiv polis och en tunn verktygslåda för ingripanden i de grövsta kriminella miljöerna.
Det måste vara en huvuduppgift att angripa den grova brottsligheten eftersom den matar all annan kriminalitet. Ta bara drogmissbruk och all brottslighet i dess kölvatten. Grova brottslingar gör allt för att unga personer ska byta idrottande eller scouter mot att droga ned sig istället.
Framsläppandet av denna brottslighet har så klart inte varit den primära tanken från politiken, men naiviteten har varit slående, inte minst med skapandet av Schengens totala praktiska gränsfrihet. Alternativt så har det varit en kalkyl där ökad ekonomisk dynamik har uppvägt brottslighetens kostnader, inklusive de mänskliga förlusterna.
Att öppna EU:s gränser utan att ha en gemensam politik och praktiskt operativa enheter för brottsbekämpning på plats innebar ett paradis för grovt kriminella över hela den mörka brottspaletten. Kriminella med droger, trafficking och vapen som specialitet har kunnat fritt utnyttja skillnader och bristande effektivitet i medlemsstaternas brottsbekämpning. Vissa framsteg har gjorts på senare år, till exempel inom polissamarbetet Europol, men dessa är allt för otillräckliga. Varje försök till effektivisering möts inte sällan av så kallade integritetsargument eller ren nationalism där medlemsstaterna slår vakt om sin egen modell för brottsbekämpning.
Digitaliseringen av vårt samhälle har inneburit att även brottsligheten flyttat till nätet. Allt mer brott sker digitalt och gränslöst med gärningspersoner både inom och utom EU.
Ökad kraft i brottsbekämpning på EU-nivå skulle vara till gagn för medborgarna och skulle definitivt öka samarbetets effektivitet – för att inte tala om dess legitimitet.
Vi liberaler måste efter valet söka stöd för att stärka Europol ytterligare, för såväl information och operativt polissamarbetet, för att få Sverige att bli en kugge i det fördjupade åklagarsamarbetet och att driva på för tillskapandet av ett än mer gemensamt straffrätts- och processrättsligt samarbete.
Det kommer dock ta tid att uppgradera EU-samarbetet och det är definitivt inte säkert att den nya regeringen som tillträder efter valet kan få den kraft som är önskvärd. Därför måste den svenska straffrätten och verktygslådan för grova brott vässas rejält. Det handlar om slopade straffrabatter på många brott, möjlighet till förstärkta provokativa åtgärder, ökad teknisk övervakning av misstänkta och särskilt utsatta områden, fördjupad myndighetssamverkan med ökad upplysningsplikt gentemot polisen och kanske även anonyma vittnen i begränsade fall.
Brottslighet kan självklart inte utrotas i det öppna samhället, men dess aktörer kan och måste pressas tillbaka. Dagens ”laglösa” områden och växande laglösa kretsar av människor måste återtas av den svenska rättsordningen. Förlusterna för människor och anhöriga som drabbas av brott är enorma.
Hårda tag måste matchas med att stärka insatser gentemot förbyggande åtgärder mot den kriminella drogindustrin och att stoppa nyrekryteringen av unga människor in i kriminalitet. Här krävs lika tydliga och modiga liberala förslag. Att vara för Barnkonventionen räcker inte lång. Hela socialtjänstlagen måste skrivas om för att kunna möta dagens verklighet när det gäller unga och brott. En ny regering behöver snarast tillsätta en nationell trygghetsberedning med alla riksdagens partier för att minska brottsligheten och öka människors livschanser.
Johan Pehrson (L)
Riksdagskandidat, Örebro län
