Jan Jönsson, liberalt oppositionsborgarråd i Stockholm, har varit i Belgrad för att delta i Belgrad Pride. Här är hans egen berättelse om upplevelserna där. Dusjan Mijovski har fotograferat.
Torsdag 5 september
Belgrads flygplats hade växt påtagligt sedan jag var här senast för drygt 20 år sedan. Tyvärr gäller det inte Serbiens befolkning som stadigt minskat när invånarna lämnat landet i takt med att pressen på den politiska oppositionen, media och civilsamhället ökat. Jag var här för att delta i min första prideparad utanför Skandinavien, i en stad vars parader har kantats av kontroverser genom åren. Med vetskap om Europride som ställdes in av den serbiska regeringen 2022 och de våldsamma kravaller som inträffade några år tidigare, var det svårt att veta vad som väntade.
Under flera år har jag haft glädjen att välkomna grupper av demokrati- och hbtqi-aktivister från länder med auktoritära regimer till Stockholms stadshus i samband med Stockholm Pride. Besöken har arrangerats av den svenska organisationen Civil Rights Defenders (CRD), samma organisation som nu bjudit in mig till att delta i Belgrad Pride. I Serbien är det nämligen CRDs lokala kontor som ensamt organiserar hela pride. En anledning till att jag blivit inbjuden är min kampanj för dragqueens rätt till fria uttryck, där jag själv klätt upp i drag. Den kampanjen har fått stor uppmärksamhet och CRD ville att jag skulle berätta mer om mitt och Liberalernas engagemang för hbtqi-frågor i Stockholm.
Det dröjder inte många timmar efter att jag anlänt förrän jag nåddes av nyheten att pride-volontärer som transporterade en stor prideflagga till prideparken, attackerats och fått flaggan stulen av en person på gatan. På en inspelad video från händelsen ses polisen göra tafatta, för att inte säga obefintliga, åtgärder för att hindra mannen från att pressa ner flaggan i en papperskorg.
Fredag 6 september
Den stulna flaggan gav en konkret inramning till mitt första möte med flera människorätts- och journalistorganisationer som beskrev hur det politiska trycket ökat markant på personer och organisationer som granskar de styrande partierna. Det som fastnade särskilt i mitt minne, var två journalister som genom sitt arbete kunnat avslöja både omfattande korruption, gömda förmögenheter och kopplingar mellan regeringsföreträdare och organiserad brottslighet. För att få stopp på deras avslöjanden och underminera deras trovärdighet har oppositionspolitiker och journalister fått sina mobiltelefoner infekterade med spionprogramvara. Privata chatt-konversationer har sedan läckts till regimtrogna tabloider. Det har sedan fört med sig en lavin av hat och hot från allmänheten, då de framställts som statens fiender. Under tiden journalisterna berättade om sin situation suckade de andra djupt och bekräftade att det var en delad upplevelse.
Regeringen arbetar även med SLAPP-stämningar, också kända som munkavleprocesser, där journalister och oppositionella stäms på svaga eller obefintliga grunder. Stämningarna tillåts sedan pågå i domstolarna i många år så att regimen kan dränera aktivisterna på tid, energi och inte minst pengar.
Efter mötet med organisationerna åkte jag vidare till Sveriges ambassad. Med mig hade jag CRDs Europachef Goran Miletic. På vägen dit slogs jag av de nationalistiska och även krigiska banderollerna med enorma bokstäver som fyllde gaturummet, budskap som uppenbarligen får stå kvar med statens goda minne.
Ambassadör Charlotte Sammelin, som knappt hunnit vara en vecka på posten, tog emot oss i vad som är en av Sveriges största ambassader. Sverige är en relativt stor biståndsgivare till Serbien och arbetar aktivt för att landet ska kunna förbättra sin ställning som kandidatland till EU. Samtidigt konstaterade ambassadören att utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter har gått bakåt de senaste åren. Goran Miletic från CRD menade att Sverige borde kunna utnyttja sin mjuka makt mer för att påverka den serbiska regeringen. Han nämnde bland annat att hela prideorganisationen vilar på bistånd från utlandet, då serbiska myndigheter inte bidrar med någon finansiering alls. EU-ambassadörernas medverkan i paraden är helt avgörande för att den ska kunna genomföras på ett säkert sätt.
Men neddraget bistånd medför nu att stadens enda infocenter för hbtqi-personer, vars fasad pryds av den ena av totalt två prideflaggor jag kunde se längs med stadens gator under hela vistelsen i Belgrad, kommer att läggas ner. Svenskt bistånd fyller en betydelsefull funktion för att stötta det kämpande civilsamhället i Serbien. Därför kändes det förstås bekymmersamt att höra hur det minskande stödet påverkar Serbiens hbtqi-personer som har nästintill inget stöd från sitt eget hemland.
Efter att ha sagt hej då till ambassadören var det dags att träffa CRD som bjudit in mig till Belgrad. Kontoret var fullsatt med representanter för hbtqi-organisationer. De berättade att samhället på ett sätt har blivit mer accepterade och att fler unga queerpersoner vågar komma ut i de större städerna. Samtidigt utsätts transpersoner eller män som upplevs feminina ofta för både verbala samt fysiska attacker i det publika rummet. Att polisanmäla hot och misshandel är ofta lönlöst då polisen sällan tar ärendena seriöst. Från rättsväsendet signalerar man att brott mot landets hbtqi-personer kan begås ostraffat, då åtal antingen nästan automatiskt läggs ned eller kan pågå i upp till tio år.
Flertalet av organisationerna lyfte fram att det trots allt detta finns modiga individer inom flertalet institutioner, som på sitt sätt försöker stötta hbtqi-personers rättigheter. Även om den politiska oppositionen är splittrad finns det två partier som öppet stödjer hbtqi-rättigheter, som bland annat lagt fram ett lagförslag om partnerskap för samkönade. Det gäller nu bara att de får fortsatt möjlighet att verka i ett allt mer repressivt Serbien.
Efter en lång mötesdag blev det till slut kväll, och jag fick möjlighet att besöka en kulturlokal där hundratals unga hbtqi-personer hade samlats för att dansa och titta på dragshow. Serbiska dragartister hade gjort egna versioner av båda kända engelska dängor såväl som serbiska klassiker. Lokalen fylldes av ett sorl på såväl engelska, serbiska som ryska och ukrainska. Sedan kriget i Ukraina bröt ut och förföljelsen av hbtqi-personer i Ryssland och Belarus tilltagit, har Belgrad nämligen blivit en tillflyktsort för ryska och belarusiska hbtqi-personer.
Under promenaden tillbaka till hotellet möttes vi återigen av nationalistiska och homofoba slagord och symboler klottrade överallt på husfasaderna.
Lördag 7 september
Höjdpunkten för Belgrad Pride är, precis som i Stockholm eller vilken annan stad som helst som firar pride, den stora paraden under lördagen. Det var med lite oro och spändhet jag förberedde mig för dagen. Tidigare har paraden ibland blivit attackerad av kristna fundamentalister och nationalister. Polisen har inte alltid ställt sig på paraddeltagarnas sida. Istället för att ta itu med våldsverkarna har myndigheterna tidigare år valt att dra in paradens tillstånd. Efter massiv kritik från utlandet tillåter numera regeringen paraden, inte för att de själva stödjer sina egna hbtqi-medborgare, utan för att tillfredsställa västländerna.
På gatan utanför hotellet var trafiken vanligtvis intensiv med bilköer och många stadsflanörer. Men när jag kom ut för att gå mot prideparken var allt plötsligt tyst och tomt. Polisen hade effektivt tömt hela stadskärnan på både folk och bilar, även butikerna och caféerna hade stängt för dagen. Polisen hade slagit en järnring runt Belgrads centrala delar, inklusive parlamentet och presidentpalatset, där alla infarter bevakades av horder av tungt utrustad kravallpolis. Fullständig tystnad rådde i det annars så levande Belgrad.
När jag pratade med deltagarna i paraden framkom det att polisens agerande är en medveten strategi för att isolera priderörelsen från den övriga allmänheten och samtidigt upprätthålla en känsla av utanförskap för hbtqi-personer. ”Ni får hålla er parad, men utan publik”. På stadsförvaltningens egen hemsida och i nationella medier framgick ingen information om varför avspärrningarna upprättats.
Väl i parken möttes jag av ett hav av regnbågar i alla dess former och framförallt unga personer som spänt väntade på att paraden skulle avgå. Till tonerna av balkanpop på högsta volym och ivrigt flaggande avtågade tusentals paraddeltagarna. Det var en surrealistisk känsla att uppleva hur stadens tomställda huvudgator nu fylldes av fest och flaggor, men nästintill helt utan publik, förutom alla dessa poliser och ett par representanter för serbisk-ortodoxa kyrkan som spred rökelse över alla oss förtappade själar. En handfull belgradbor vinkade från sina fönster och möttes av höga hejarop och applåder från paraden.
Framför Serbiens parlament stannade paraden upp. Ur högtalarna deklarerades paradens krav till makthavarna på hbtqi-reformer. De lyssnade nog inte. Men så började paraddeltagarna applådera och hurra när en stor prideflagga hängdes ut från ett av parlamentets fönster. Det var parlamentariker från det gröna progressiva partiet som vinkade och hejade till paraden nedanför. Detta var första gången någonsin som prideflaggan visats från en nationell institution i Serbien.
När paraden avslutats och vi nått fram till parken kom en kvinna fram med trycket ”Drag is not a crime” på sin t-shirt. Hon berättade att hon kände igen mig från min dragkampanj i Stockholm och var ett hängivet fan av den svenska dragartisten Adam ”Admira” Risberg som hjälpt mig med sminkning och kläder till vår dragkampanj. Hon berättade att hon som queerperson med rötter i både Mellanöstern och Ryssland fått stå ut med mycket hat och hot. Stödet hon känt från alla som kämpar för hbtqi-personers rättigheter har varit otroligt betydelsefullt för henne och tackade för mitt mod.
När jag vandrade hem från prideparken längs med de breda, ödsliga gatorna tänkte jag att det verkligen inte är jag som gjort något modigt. Det är alla dessa människor, som trots att de blir motarbetade, trakasserade, avlyssnade och inspärrade av sin egen regering, ändå orkar fortsätta kämpa för frihet och demokrati. Men utan stöd och press från EU och oss i Sverige hade deras situation varit mycket farligare.
Jan Jönsson (text) & Dusjan Mijovski (foto)
