I den fjärde delen av NU:s artikelserie om den liberala idédebatten söker vi efter det moderna frisinnet. Nicke Grahn presenterar en uppdaterad definition av begreppet som också belyser en viktig kulturskillnad mellan liberaler och frisinnade.
När dagens Liberalerna – tidigare Folkpartiet – bildades 1934 löddes en legering av akademisk stadsliberalism och folkrörelsebaserad landsbygdsliberalism samman som hade en gemensam idébas, men som var ganska olika till sättet. Landsbygdsliberalismen – frisinnet – var den avgjort största gruppen och hade sin bas i frikyrkor och nykterhetsrörelse. Det var konflikten i alkoholfrågan som sprängde det frisinnade partiet 1923 inför folkomröstningen om alkoholförbud, där de frisinnade var för ett alkoholförbud och stadsliberalerna emot.
Drygt tio år senare återförenades de båda liberala partierna till Folkpartiet och blev senare det avgjort ledande borgerliga partiet under en lång följd av år.
Den största politiska segern som kan tillskrivas den förenade liberala rörelsen av frisinne och stadsliberalism är den allmänna rösträtten för män och kvinnor. Rösträttsrörelsen hade mycket av sin bas i frikyrkornas och nykterhetsrörelsernas längtan efter frihet för individen och en skepsis mot överhet, särskilt sådan som byggde på arv, förmögenhet eller religiös auktoritet. Rösträttsrörelsen hade också stöd hos frihandelsvänner och förespråkare för fritt näringsliv och på så sätt uppstod den lyckade kombinationen av fri ekonomi kombinerat med ansvar för att bygga ett gott samhälle som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen förde med sig.
Frisinnet hade och har fortfarande sin starkaste bas utanför storstäderna, även om undantag finns. Historiskt förekom nog att akademiskt utbildade stadsliberaler tittade lite snett på landsbygdsfrisinnade. Frisinnade var ofta enkelt folk som var självlärda med en ganska praktisk syn på politiken. Basen låg då som nu hos småföretagare och sociala yrkesgrupper. I Västerbotten var inslaget av småbrukare och skogsarbetare stort och fortfarande är småskaliga jordbrukare och livsmedelsförädlare emellanåt med i Liberalerna. Inslaget av småföretagare med starkt engagemang i sociala frågor är fortfarande stort i Västerbotten.
Något som många inte vet, är att inom Folkpartiet hade bland annat Stockholm en frisinnad och en liberal förening långt efter andra världskriget och separata listor i riksdagsvalen. Folkpartiledaren Bertil Ohlin brukade dock toppa båda listorna. Även Folkpartiets ungdomsförbund hade en frisinnad och en liberal förening i huvudstaden.
På 1960-talet bildades det som nu är Kristdemokraterna, och då uppstod stark konkurrens om de frisinnade väljarna. Kristen demokratisk samling (KDS) stod från början utanför den traditionella höger-vänsterskalan och var ofta ganska radikala i sociala frågor, något som många frisinnade gillade. Folkpartiets andel av de frikyrkliga väljarna började minska starkt efter detta.
Den traditionella bilden av en frisinnad var/är alltså en person med engagemang i nykterhetsrörelsen eller frikyrkan, speciellt Missionsförbundet eller Baptisterna. Under 1990-talet ansågs ofta frisinnet vara en tämligen omodern företeelse som ofta betecknades som konservativ, exempelvis i frågor om homosexuellas rättigheter. Det är riktigt att framträdande frisinnade har funnits bland dem som varit mycket negativa till hbtq-rörelsens arbete, men att sätta en homofob stämpel på frisinnet är grovt missvisande, vilket vi ska se. Det är nu vi ska titta på frisinnets roll idag.
Allt eftersom frikyrkan och nykterhetsrörelsen tappat i medlemsantal, har också dess roll som plattform för frisinnade minskat i betydelse, även om den inte alls har upphört. Flera ledande liberaler har ett ursprung i de klassiska folkrörelserna och frisinnet, men det är inte längre enbart ur nykterhets- och frikyrkorörelserna som det moderna frisinnet hämtar sina företrädare. Frisinnet var från början och är fortfarande en folkrörelseliberalism. Dagens frisinnade har lika gärna ett ursprung i hbtq-rörelser, naturskyddsföreningen som idrottsrörelsen. Det gemensamma med det ursprungliga frisinnet är just folkrörelsen.
Landsbygdsfrisinnet hade en kombination av viljan till frihet för individen men också en stark tradition av att ta ansvar som god samhällsmedborgare för att efter förmåga bidra till att bygga ett gott samhälle. Det här blir tydligt när man studerar vilken bas företrädare för Liberalerna har i de områden som har ett starkt inslag av frisinne. Frisinnet lever i högönsklig välmåga i de mindre kommuner där Liberalerna har starka valresultat. Här har de liberala politikerna ofta en ideell plattform vid sidan av det politiska engagemanget.
Det kan vara ett kyrkligt engagemang, men kan lika gärna vara ett engagemang i frivilligförsvaret/hemvärnet, idrottsrörelsen som ledare eller i andra samhällsengagerade. Det här går tillbaka till att det politiska engagemanget både är ett idémässigt engagemang men också ett praktiskt. Politiken är ett av många möjliga sätt att vara en god kraft i samhällsbygget. Utan att ta i för mycket, kan man med fog påstå att i de mindre kommunerna från en linje norr om Skånegränsen där Liberalerna gör starka lokalval, finns ett frisinnat – folkrörelseliberalt – inslag. Det kan nog enkelt förklaras med att folkrörelsemänniskor är duktiga organisatörer medan många liberaler av tradition är skeptiska mot organisering av ideologiska skäl. Frisinnade – folkrörelseliberaler – har med sig att utan organisering blir det inget starkt valresultat.
Det frisinnade inslaget är tydligt i Västerbotten, inte minst i kommuner som Dorotea, Malå och Norsjö där Liberalerna gör starka resultat. Mer eller mindre samtliga av de ledande företrädarna har eller har haft ett folkrörelseengagemang. Samma sak i landstinget där länet gör det näst starkaste valet i Liberalerna på regional nivå. Där har den övervägande delen av företrädarna en folkrörelsebakgrund.
Utan att dra några exakta geografiska gränser, kan den frisinnade idetraditionen idag ha två-tre starka geografiska områden. Det ena är Västerbotten med södra Norrbotten, där Liberalerna gör goda resultat även i de små norrbottniska kommunerna Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog. De två länstidningarna i Västerbotten betecknar sig som frisinnade och har sitt utgivningsområde även i södra Norrbotten mot Arvidsjaur.
Det andra frisinnade kärnområdet ligger i Västra Götaland där speciellt Bohusläns skärgårdskommuner och landsbygden till exempel runt Alingsås har stark folkrörelsetradition och därmed ett frisinnat arv som lever. Även i Småland och Närke med historiskt starka frikyrkor finns frisinnet.
Frisinnet har en stark tradition av socialt ansvar och en självklar plikt att ställa upp för dem som har det sämre. Ett annat område där många frisinnade har engagerat sig är miljöfrågor, speciellt när det gäller naturvård och biologisk mångfald och här finns en viktig uppgift för dagens frisinne att medverka till att Liberalerna återigen får en stark trovärdighet i miljöfrågor, klimatpolitiken inte minst.
Avslutningsvis måste en gammal konfliktfråga inom frisinnet – synen på hbtq-frågor – få en belysning. Här har en intressant (för mig glädjande) förskjutning skett under de senaste åren. Där en del frisinnade tidigare var motståndare till hbtq-rörelsens arbete, finns nu flera ledande företrädare för hbtq-rörelsen som åtminstone enligt min definition representerar delar av den nya folkrörelse-liberalismen – frisinnet.
Nicke Grahn är kommun- och landstingpolitiker i Dorotea, Västerbotten.
