Även om samarbetet mellan januaripartierna på riksplanet diskuteras dagligen, är det få som talar om hur samarbetena fungerar på lokal och regional nivå. Här finns samarbeten mellan partier i många olika konstellationer. En del fungerar utmärkt, andra är mer ansträngda.
Nu bad 320 ordförande i Liberalernas föreningar och förbund att besvara en enkät. Det gav 156 svar, alltså ganska exakt 50 procents svarsfrekvens vilket ger ett hyggligt underlag. Men enkätsvaren ska inte ses som mer än indikation på stämningsläget.
Enkäten var något mer inriktad på frågor om samarbeten där Liberalerna är med och styr. Många av frågorna gällde också de samarbeten som kan ske mellan partier i opposition, även om sådana samarbeten ofta är lösare och lite mer ad hoc.
Det var också en klar majoritet av de svarande som kom från kommuner eller regioner där Liberalerna delar i styret, lite drygt 71 procent av de svarande. Drygt 23 procent svarade som opposition.
I två procent av svaren deltog inte Liberalerna i styrandet, men hade en överenskommelse med de styrande partierna.
Detta har varit ovanligt, på kommunal eller regional nivå liksom i rikspolitiken. Men med flera partier i fullmäktigeförsamlingarna och rösterna mer spridda mellan blocken, har det ibland blivit svårt att skapa sammanhållna, styrande majoriteter även i lokala församlingar.
Övriga var antingen från platser där Liberalerna inte är representerade i fullmäktige (3 procent) eller inte ville ange något svar.
Ytterligare ett tecken på utvecklingen mot att det blir svårare med stabila majoriteter, är att av de 112 svarande som uppgett att de deltog i styret, svarade 55,4 procent att de styrde i majoritet men hela 44,6 att de styrde i minoritet.
I många fall är också samarbetena nya. På frågan hur länge samarbetet pågått, i just den konstellationen, angav 48 procent svarsalternativet ”Det här är första mandatperioden med det här samarbetet” och 47,3 procent valde alternativet ”Vi har samarbetat i den här konstellationen minst en tidigare mandatperiod”. (4,7 procent ville ej svara.)
Svaren på samtliga dessa frågor understryker verkligen att kommunal- och regionpolitiken blivit mer svårnavigerad och rörlig, på liknande som rikspolitiken. Det är svårare att skapa majoriteter, svårare att behålla samarbeten över tiden. Partierna måste ta in den parlamentariska situationen och ”laga efter läge” i högre grad.
Hur nöjda är då Liberaler som deltar i samarbeten? Generellt är nöjdheten stor. 62,9 procent anger att det är ett ”bra och respektfullt samarbete mellan partierna”. En dryg fjärdedel, 25,8 procent, medger att det ”det är lite skakigt, men vi kan lösa problem som uppstår” och bara 5 procent menar att det är riktigt illa, ”det fungerar nästan inte alls, vi har dåliga erfarenheter av detta”. (6 procent angav att de inte ville svara).
Men när enkäten innehåller mer detaljerade frågor om olika aspekter av samarbetet, tonar ändå en bild av att samarbeten ofta innehåller friktioner av olika slag fram.
Eftersom vi inte har någon liknande undersökning att jämföra med bakåt i tiden, är det förstås omöjligt att veta om detta är något som ökat med tiden. Det ligger dock nära till hands att dra slutsatsen att fler samarbeten som tillkommit för att parterna känt sig åtminstone delvis ”nödda och tvungna” och där alla är nya i just den konstellationen, troligen leder till fler konflikter.
Å andra sidan är det också fullt möjligt att det som framför allt förändrats av nya omständigheter är förväntningarna och vaksamheten. Även gamla, ingrodda samarbeten under blockpolitiken kunde förstås ha sina problem – men kanske hade alla lärt sig att ackommodera för dem, för att de funnits så länge och växlingar vid makten var mer sällsynta då.
Den första indikationen på att nöjdheten har sina luckor, kommer med frågan om hur pass nöjda enkätdeltagarna är med resultatet av samarbetena. Bara lite drygt 29 procent svarar att de är mycket nöjda.
Hela 55 procent är ganska nöjda, men menar att samarbetet lett till att de fått göra en del kompromisser. Men det uttryckliga missnöjet är fortfarande begränsat. Lite över 5 procent av de svarande anger att de inte är nöjda och att ”det har varit mycket vi fått ge avkall på” och 4,6 procent till och med att ”det känns väldigt pressande och vi ha fått acceptera mycket som vi inte velat”.
Även här var det 6 procent som inte ville besvara frågan.
Det betyder att ungefär 10 procent av de svarande befinner sig i ett politiskt samarbete som de inte alls tycker är bra, det leder till att partiet får göra avkall på vad det tycker eller acceptera sådant som går klart emot den egna politiken.
Det är dock en något större andel än så, som besvarar frågan om de tror att samarbetet kommer att påverka partiets chanser hos väljarna i sämre riktning, 14,9 procent.
En dryg fjärdedel, 25,2 procent, har förhoppningen att det ska leda till förbättrade chanser och 55,6 procent svarar att det ännu är oklart och svårt att säga. (7 procent ville inte besvara frågan.)
Att svaren matchar så pass väl på dessa två frågor antyder att det finns en överlappning mellan om samarbetet upplevs fungera väl och om liberalpartisterna känner sig nöjda med det.
Vi kan förstås förvänta oss att det ska finnas en naturlig koppling mellan dessa. Men det är notabelt att överlappningen inte är fullständig – det är omkring 4 procentenheter fler som tror att det kan försämra deras chanser hos väljarna än som är direkt missnöjda med vad samarbetet åstadkommer.
En faktor som kan bidra till nöjdhet är att partierna, trots att de ingår i någon form av samarbete, ändå kan vara hyggligt fria att profilera sig med egna frågor och förslag. När vi ställde frågan ”Hur upplever ni att Liberalerna syns och kan komma ut med egna frågor, som del av samarbetet?”, svarar 49,3 procent att det inte är något problem att lägga fram egna förslag och få uppmärksamhet för dem medan 39,3 procent svarar att de har problem att göra det.
Åtta procent svarar: ”Vi syns nästan inte alls och andra partier försöker få äran av förslag vi lagt fram.” (3,3 procent vill inte svara.)
En hypotes skulle här kunna vara att det framför allt är svårt om Liberalerna är ett litet parti i församlingen det gäller, men det finns också exempel på att det inte behöver vara så. Konfliktnivån inom samarbetskonstellationen tycks också påverka, då det finns en viss samvarians mellan de som svarat att de är mest missnöjda och de som känner att de har svårt att komma ut med egen politik.
Kanske leder missämja och lågt förtroende till att samarbetsöverenskommelser i högre grad vill beskära partiernas möjligheter att gå ut med sin egen politik vid sidan av samarbetet, i tron att det ska leda till färre konflikter.
I så fall är ett tydligt resultat – om än med en begränsad bas – från denna undersökning att en sådan ambition rent av kan vara kontraproduktiv.
Det tycks lättare att fördra uppgörelser som går partiet emot, om det samtidigt finns frihet att berätta för väljarna hur man egentligen hade velat ha det.
Vi ställde också frågan ”Hade ni egentligen föredragit ett annat samarbete, eller att helt stå utanför samarbete?”. Eftersom 55 procent var ”ganska nöjda” och 29 procent ”mycket nöjda” med samarbetena, borde denna fråga ge svar som reflekterar det. Och i stort sett gör svaren det, men inte helt. 60,7 procent svarar att de är nöjda som det är. 21,3 procent hade föredragit ett annat samarbete och 4,7 procent att hellre stå utanför samarbete helt och hållet.
En större andel än normalt har dock valt att inte besvara denna fråga, hela 13,3 procent.
Det kan naturligtvis bero på att den som svarat inte vill göra sin personliga uppfattning till tolk för ett beslut som fattats kollektivt, av partigruppen gemensamt. Men det kan möjligen också bero på att den här frågeställningen vållar större vånda än många av de andra i undersökningen, när det så att säga dras till sin spets.
Svaren på dessa frågor fångar ett stort och konkret dilemma. Valet – särskilt för ett parti som Liberalerna, som i regel är litet eller medelstort vad gäller inflytande i folkvalda församlingar – står mellan att kunna påverka den förda politiken i någon mån, men samtidigt att behöva medverka till att då och då fatta beslut som innebär kompromisser med de egna uppfattningarna i större eller mindre grad.
Att detta dessutom allt oftare sker under former som inte är prövade tidigare, i konstellationer som kanske är nödvändiga snarare än önskade av alla, bidrar till att försvåra samarbetet, det flyter inte smärtfritt.
I enkäten ställde vi även frågan om det som sker i rikspolitiken gav daghjälp eller försvårade för de lokala samarbetena. Det är en brännande fråga, och svaren är inte hoppingivande.
Hela 44,4 procent svarar att de ”märker att det inverkar negativt på oss lokalt”, medan en exakt lika stor andel svarar att de inte märkt av någon lokal inverkan. Enbart 4,6 procent svarar att de tycker att rikspolitikens skeenden har positiv påverkan, och 6,6 procent ville inte svara.
Här måste dock en fotnot in, av de ca 25 första svarande verkar det positiva svarsalternativet, ”Ja, vi tycker det hjälper oss”, inte ha varit tillgängligt. Det hade förstås kunnat innebära att den andelen skulle kunna ha varit något större, men fortfarande en försvinnande liten andel.
Att rikspolitiken är kluven, ständigt rörig och instabil är förstås ingenting som Liberalerna ensamt kan göra något åt. Men i ljuset av det är det kanske snarast en förvånande hög andel som menar att det inte inverkar menligt på de lokala förutsättningarna?
Huruvida rubrikens formulering kan anses ha täckning i undersökningen, beror förstås på vilken nivå av nöjdhet som kunde vara förväntad. Kanske inte hundraprocentig nöjdhet, men många av de specifika frågorna i undersökningen antyder att även om det på det hela taget är okej finns det mycket som skulle behöva förbättras.
Lärdomar från vad som fungerar bra och mindre bra, är viktiga att dra för att vårda partiets möjligheter att verka och genomföra liberal politik i ett allt mer svårnavigerat politiskt landskap.
Ulf Schyldt
Om enkäten:
Enkäten ställdes till ordföranden (eller i vissa fall vice ordförande eller någon annan i styrelsen), men ställdes till dem som individer och inte som representant för föreningen eller förbundet. Svarstiden var fyra dagar.
Målgruppen, ordföranden, har valts framför allt av praktiska skäl – deras kontaktuppgifter är offentliga och det ger en stor geografisk spridning av svaren. Samtliga 21 regioner finns representerade, men svarsfrekvensen inom en region kan variera. Till exempel hade Blekinge och Södermanland samma antal svarande, vilket betyder en ungefär dubbelt så hög svarsfrekvens i Blekinge.
Möjlighet fanns också att lämna en skriftlig kommentar, men då inte anonymt. Dessa har dock inte tagit med här.
