Regeringen är inte överens i frågan om självidentifikation av kön. Därför lägger Liberalerna och Moderaterna ett utskottsinitiativ där de hoppas att med hjälp av oppositionen få igenom förslaget. Det går ut på att det ska bli enklare att ändra juridiskt kön och att det inte ska krävas en diagnos för att får göra det.
Lina Nordquist sitter i riksdagens socialutskott, där frågan ska avgöras, och Camilla Mårtensen är ansvarig för hbtq-frågor i riksdagen och NU har pratat med dem för att reda ut vad frågan handlar om och bena ut den kritik som kommit.
I Sverige sitter den juridiska och den medicinska bedömningen av transpersoner ihop och det är detta som Liberalerna vill ändra på.
– Processen för att byta juridiskt kön är lika lång och lika omständlig som processen fram till att göra avancerad underlivskirurgi, som aldrig går ångra och som därför måste vara gedigen, säger Lina Nordquist.
– I våra nordiska grannländer har man sedan länge skilt de här processerna åt och sagt att det kroppsliga och medicinska ligger i sjukvården och sen får de juridiska bitarna skötas på ett annat sätt.
Camilla Mårtensen säger också att det handlar om att särskilja två processer och samtidigt att det inte är eller ska vara lättvindigt att byta kön.
– Det blir naturligtvis lättare att ändra ett juridiskt kön, vilket är hela syftet med lagen, men det är ju samma procedur när det handlar om den medicinska förändringen. När vi kommer till de medicinska åtgärderna behöver vi också göra saker. Där kanske det inte handlar om att göra det lättare, utan främst att göra det bättre.
– Vi måste samtidigt ifrågasätta den kraftiga ökningen av unga flickor som söker vården för tankar kring könstillhörighet, då är kanske inte alltid svaret könsdysfori .
Mårtensen påpekar också att det varit en tråkig debatt kring detta eftersom begrepp blandats ihop.
– Jag säga att man på flera håll medvetet skulle har rört ihop sakerna. Det är inte ett snabbspår till den medicinska förändringen, som någon uttryckte det.
– Det här är en grupp som är liten och som är väldigt, väldigt skör och den måste vi möta på ett vettigt sätt. Den här lagändringen är ett sätt.
En kritik mot lagen är att om en person som sitter i fängelse, kanske till och med är dömd för sexualbrott, byter kön så kommer hon efter könsbytet att sitta på en kvinnoanstalt. Detta skulle kunna innebära en säkerhetsrisk för de intagna där.
– Kriminalvården är ansvariga för säkerheten på fängelser och om de bedömer att någon utgör en risk för de andra människorna i fängelset, kan hen inte flyttas. Det kommer Kriminalvården hantera, som de gör nu, säger Lina Nordquist.
Det här skulle då kunna vara att man på det här sättet får en ny kategori kvinnor, en grupp som inte är kvinnor fullt ut, enligt vissa debattörer. En ciskvinna skulle inte kunna sitta på en anstalt för män, medan en transkvinna skulle kunna det, för att ta ett exempel.
– Om vi har det problemet så har vi ju det redan nu i så fall. Det är ju redan idag möjligt att ändra könstillhörighet, svarar Lina Nordquist.
Hon påpekar också att det kommer att krävas en kontakt med vården för att byta könstillhörighet.
– Det kommer krävas en bedömning av vården för man vill att det ska vara genomtänkt och man vill undvika att någon försöker lura systemet. Vården ska komma fram till om det är ett välgrundat beslut och ingenting som du kom på igår.
I resten av Norden finns en lagstiftning som bygger helt på självbestämmande och där du själv kan ändra ditt juridiska kön med hjälp av BankID. Så långt vill liberalerna inte gå, trots att det inte verkar finnas några direkta problem med missbruk i våra grannländer.
– I en ärlig värld hade jag också velat ha det så. Men eftersom det finns människor som inte är transpersoner som kanske skulle kunna använda det här för att komma undan skulder eller annat, så känner jag ändå att det inte är ett så stort ingrepp i en enskild människas integritet att behöva göra ett gediget vårdbesök, säger Lina Nordquist.
– Vi har också ett helt annat problem med gängbrottslighet och grov organiserad brottslighet i Sverige, så vi kan inte jämföra rakt av. Skulle vi få ett problem med utnyttjande vore det hemskt att behöva börja göra om den här lagen en gång till, när människor har väntat så otroligt länge. Jag tror att det är en väl avvägd balans ändå.
En stor del av kritiken som hörs är den om att transkvinnor ska ta OS-guld och att damidrottare kommer att få det svårare att nå framgång. Den frågan är inte egentligen relevant, eftersom frågan om vem som ska få delta i vilken klass inte avgörs av politiker och dessutom har många idrotter redan beslutat att den som ska tävla på elitnivå inte får ha genomgått en manlig pubertet. I samtalet med Lina Nordquist betonar hon barn och ungas tillgång till idrott.
– Jag tycker att vi som lagstiftare och vi som samhälle har ett ansvar för att se till att alla människor, oavsett könsidentitet, har en möjlighet att utöva idrott och vara en del av idrottsvärlden.
– Det handlar om att det ska vara självklart för den som vill spela bandy, hålla på med karate eller börja med ridning att kunna göra det oavsett om man har snopp eller snippa och oavsett vad man vill bli tilltalad som.
Inom idrottsrörelsen vill Nordquist lyfta fram fördomar från främst föräldrar, som ett stort problem och hinder för unga transpersoner som vill träna.
– Det finns föräldrar som inte är nådiga mot transpersoner, inte mot några barn som uppfattas som annorlunda. Det är faktiskt barn- och ungdomsidrott och inte föräldraidrott och föreningarna har ett ansvar att säga att de inte vill ha vuxna med under träningen.
En vanligt förekommande farhåga är att antalet könsdyforidiagnoser kommer att öka om förslaget går igenom.
– Våra grannländer har inte någon större ökning i behandling mot könsdysfori än vad vi har. Annars borde de ju det, för vi har ju en strikt lagstiftning och de har inte det. Om det var så att det juridiska beslutet i sig skulle öka risken för att man också börjar med hormoner och senare genomgå kirurgi som vuxen, skulle vi väl ha sett den utvecklingen i andra delar av Norden?
Lina Nordquist resonerar även kring varför frågan är så känslig. Hon har förståelse för att människor är oroade och inte förstår var förslaget innebär.
– För det första är jag en av dem i landet som är mest inläst i den här frågan. Jag har träffat människor från myndigheter, experter, forskare, människor som själva varit med om det här och familjer. Jag har haft massor med tid att sätta mig in i det här och de allra flesta människor har ju inte det.
– För det andra är källkritik jättesvårt. Det sprids en hel del vilseledning och även sammanblandning från tidigare förslag som varit betydligt mer radikala. Regeringen Löfvén la både 2018 och 2021 fram mycket mer långtgående förslag. Punkter i dessa förslag var att tolvåringar skulle kunna förändra sitt juridiska kön och att minderåriga skulle kunna genomgå kirurgi.
– För det tredje är det svårt med frågor som handlar om vilka vi är och om livet. När Sverige till exempel skulle ändra dödsbegreppet från hjärtdöd till hjärndöd var det en otroligt svår fråga för politiker, trots att det för många inom läkarprofessionen inte var det. Då tänkte många att det inte fick bli fel och det är väl lite samma sak här, tror jag.
– Om man är orolig över det här och skeptisk mot förslaget är det med andra ord inte underligt.
Både Lina Nordquist och Camilla Mårtensen avslutar med att prata om dem för vilka den här lagförändringen är till för.
– Det är många föräldrar som är mycket oroliga för sina barn som mår väldigt, väldigt dåligt och som inte får den hjälp de behöver. Att få ett nytt juridiskt kön i övre tonåren skulle lugna ner situationen. Sedan kan man eventuellt ta nästa steg, säger Camilla Mårtensen.
– Vi måste komma ihåg att det är en väldigt liten grupp personer det handlar om, men för dem kommer det att innebära en enorm skillnad. Jag skulle säga det handlar om den grupp människor som mår allra sämst. Varannan har övervägt ta sitt liv. Det är hemska siffror. Detta är inget litet steg för dem och det tänker jag är värt att komma ihåg ibland, säger Lina Nordquist.
Hanna Lager
