I del nio av NU:s artikelserie ställer Olof Kleberg frågan om Liberalernas framtida vägval. Vilken politisk profil och vilken roll ska den organiserade liberalismen staka ut för framtiden?
Det sköljer in en stark våg av konservatism och auktoritära idéer över den demokratiska världen just nu. Liberala värden undergrävs i politiken, liberala föreställningar om öppenhet och jämställdhet attackeras i samhällsdebatten.
Det gäller principen om ett politiskt oberoende rättsväsende i länder som Polen, Ungern och USA, det gäller friheten för medier att granska utan statlig dirigering och utan attacker för att vara ”folkets fiender”. Men det gäller också synen på människan i vår gränslösa, svårgripbara globalkultur.
Mannen, som blivit så förvekligad och undertryckt av feminismen, måste få en återupprättelse – mannen står ju för ordning, kvinnan för kaos, predikar den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson vars hårda budskap fått stor spridning, även nu i Sverige.
En nykonservativ trend syns bland vissa kvinnor – en drömsk återgång till 1960-talet och ”huskvinnan” om än i moderniserad dräkt. Intresset för magi och mysticism breder ut sig – i brist på handlingsplaner för vad som behöver göras för mänsklighetens fysiska överlevnad.
Men åter till dagens politiska situation. Här angrips liberala värden energiskt av Sverigedemokraterna. Moderaternas tankevärld har infekterats och hamnat allt längre bort från Fredrik Reinfeldts allmänborgerliga öppenhet. Nu putsas forna tiders högertankar blanka: starkare gränskontroller, strängare straff, tuffare välfärdskrav.
Sverigedemokraterna är dock det stora hotet mot ett öppet liberalt samhälle. Det gäller inte bara synen på invandring. Skrapar man bara lite på ytan så finner man de långsiktiga målen: åtgärder mot ”vänsterliberal smörja” i public service, försäljning av SVT 2, prioritering av nationell kultur och begränsning av nytänkande, kvinnors återgång till underordning (hårdare abortkrav, sambeskattning), samer som icke-svenskar och mycket mer.
Hur orienterar sig då dagens Liberalerna i detta läge? Under valkampanjen var linjen spikrak: inget som helst samarbete med SD, inget passivt beroende heller. Nu kommer illavarslande bud om riksdagsgruppen är splittrad i frågan liksom den liberala väljarkåren.
Man kan väl göra upp i enskilda sakfrågor utan att bli beroende, lyder ett vanligt argument. Men som psykologen Hédi Fried och andra varnat för: det började också med begränsade eftergifter i Tyskland 1933 och slutade i demokratisk katastrof. Håkan Holmberg har i sin utmärkta skrift Den farliga mångfalden (Premiss) visat hur Sverigedemokraterna strävar efter långsiktiga förändringar.
Liberalernas försök att profilera sig i valet misslyckades kapitalt. Mandaten vanns i mest storstadsområdena, norr om Karlstad-Uppsala saknar partiet mandat. På många håll är partiet närmast utraderat.
Däremot fick Liberalerna starkt stöd i vissa kommunalval (t ex Landskrona, Lund, Skinnskatteberg, Dorotea, Malå) där lokala profiler tydliggjort konkret sakpolitik.
I rikspolitiken valde partiet som profilfråga EU och euron, långt ifrån väljarnas fokus på vård, invandring (för och emot), integration och jämställdhet. Och, som flera debattörer här i NU har poängterat: det saknades ett mått av frisinne, av idealitet, av kontakt med folkrörelsetankar.
Staffan Werme menar, i en intervju i NU (nr 43) att frisinnet inom det liberala partiet är dött, det har blivit ”ett parti där individualismen är allt”.
Ja, det finns klara tendenser, inte minst i partiets nyliberala falang. Men, som gamle folkpartiledaren Gunnar Helén framhöll är liberalismens centralvärde ”frihet i gemenskap”. Man kan inte som Nyamko Sabuni (NU nr 44) nöja sig med att liberalismens grundtanke är ”att varje person är fri att leva som hen önskar så länge det inte skadar andra”.
Som tidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren känner jag mig nära det frisinne där ansvaret för gemenskapen, omgivningen och framtiden spelat stor roll – liksom ett ideellt engagemang för dem som hamnat i svårigheter, inom och utom våra gränser. Det gäller ett förhållningssätt till samhällsproblem, som Karin Karlsbro uttrycker det (Nu nr 43). Jag delar den synen, trots att jag varken är nykterist eller religiös.
I flera inlägg i NU:s serie om den liberala idédebatten eller eftervalsdebatten pekas det på problem – bristen på engagemang för välfärden (Anna Starbrink, nr 42), bristen på insikt om den dramatiska miljökrisen (Nyamko Sabuni), behovet av mer lokalt engagemang (Svend Dahl nr 37 och Nicke Grahn nr 41). Men i det stora hela andas flertalet inlägg, liksom i temanumret om frisinnet (nr 43), alltför stor optimism.
Vi befinner oss mitt i en växande kris för demokrati och mångfald, liksom för människors lika värde och internationell solidaritet. Hoten mot vår överlevnad växer – motståndet mot kärnvapen försvagas samtidigt som oförmågan att inom några år globalt hejda klimatförstöringen är skrämmande.
Läget kräver samverkan mellan insiktsfulla krafter och omprövningar av ideologiska låsningar. Även här i Sverige och bland flera partier.
Vad kan då ett litet parti som Liberalerna göra? Jag kan se två vägar. Den ena är att fortsätta en allmänborgerlig väg med sänkta skatter för övre medelklassen, starkare försvar österut och Natomedlemskap, lagstiftning i stället för partsavtal om löner, kärnkraft som metod mot klimatkrisen mm. Den vägen leder till en utslätad allmänborgerlig profil.
Den andra vägen är äventyrligare – men mer framtidsinriktad och på sikt mer tilldragande för dem som vill hålla en bestämd gräns mot det auktoritära och en bestämd inriktning på demokrati och överlevnad. Den liberala betoningen av individens utveckling och frihet från överhet skulle samsas med frisinnets insikt om behovet av gemenskap och idealitet. Jämlikheten, knappast en liberal paradfråga i dag, borde lyftas fram tillsammans med den just nu sorgligt eftersatta jämställdheten – skillnader bör bara godtas om de leder till förbättring för de sämst ställda, som den liberale filosofen John Rawls hävdat. Här skulle Liberalerna med sin tradition av försvar för trygga socialförsäkringar kunna höja fanan – i motsats till Centerns nyliberala lösningar.
Och så ödesfrågan klimatet. Faran med att föreslå obekväma inskränkningar i levnadssätt är stor – men möjligheten att vinna nya insiktsfulla väljare kan vara större.
Denna väg blir svår. Den kräver en större folklig förankring i miljörörelser, kvinnogrupper, ideella rättighetsorganisationer, kulturgrupper och bland flyktingförsvarare. Många som står för sådana uppfattningar väljer nu andra partier.
Olof Kleberg är tidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren i Umeå.
