Många aktiva liberaler känner nog igen de kval som Miljöpartiet just nu går igenom. Nej, jag tänker inte på klimatmötet i Paris. Det jag tänkte på var förstås regeringens förslag på migrationsområdet. Att vara ett mindre parti i en flerpartiregering kräver onekligen ett visst mått av underkastelse.
Liberaler har prövat på det på sjuttiotalet, nittiotalet, nollnolltalet och tiotalet. Vid alla dessa tillfällen har vi medverkat till att Sverige blivit ett lite mer liberalt land att leva i. Vid den senaste regeringsmedverkan var vi hyggligt väl förberedda och hade gjort en del avsteg från vår politik redan under diskussionerna före valet.
Men att sitta med i en regering kräver också att man är beredd att hantera alla de situationer som ett land kan hamna i, att man är beredd att vara pragmatisk och det fordrar att partiet har ett förtroende för sina ledare.
Att förtjäna ett sådant förtroende innebär mycket fotarbete och förankring. Det duger inte att sitta på sitt departement och fördjupa sig i förberedelser för ett viktigt internationellt möte. Jag antar att det var det som hände Åsa Romson när hon skrev tweeten att terroristattackerna i Paris hotade klimatmötet. Säkert hade hon precis haft långa genomgångar om förhandlingsturerna som var att vänta i Paris och insåg hur känsligt läget var och hur viktigt det var att inget störde förberedelserna. Men i det läget måste man ha bättre känsla än tweeta ut det som först kommer upp skallen när man nås av budskapet om dåden.
Arbetet som statsråd är koncentrerat kring de egna frågorna. Trots det är det aldrig försvarbart att inte kunna lyfta blicken, särskilt inte när man är partiledare.
Inte någon, inte ens de som har till uppgift att göra prognoser över flyktingströmmar som kommer till Sverige, har kunnat förutse till enorma strömmar av asylsökande som har kommit till Sverige under de senaste månaderna. Många partier har fått göra avsteg från sina principer.
Jag antar att de riksdagspartier som deltog i den förs-ta uppgörelsen hade ständiga avstämningar med sina riksdagsgrupper. Hur Miljöpartiet fungerar kan man verkligen fundera över. Vid den senaste (kanske inte sista) presskonferensen fick jag en känsla av att Åsa Romson inte ens hade haft kontakt med sin riksdagsgrupp, utan bara några sporadiska möten med några kommunalråd. Därför tycktes riksdagsgruppen dagen efter ha blivit en riktig kalldusch för firma Romson/Fridolin. Min slutsats är att Miljöpartiet inte klarar att förhandla i regeringen, att förankra sina ställningstaganden eller att gilla läget. Det är omoget och i längden både dåligt och farligt.
För övrigt är det bra att Liberalerna markerar att familjer måste få återförenas även i dessa bistra tider.
Helena Dyrssen är f d statssekreterare för Folkpartiets samordningskansli i Rosenbad.
