Alla tycks vara eniga om att 2016 var ett riktigt skitår. Det var ett år när alla vi som har politiska uppdrag kan skämmas när våra barn frågar varför vi inget gjorde. Kriget i Syrien med alla flyktingar som Europa gör sitt bästa för att hålla borta. Bilderna på barnen och de bombade sjukhusen i Aleppo. De fruktansvärda övergreppen som IS begår mot civila i bland annat Irak. Alla drunknade på Medelhavet. Terroristdåden mot oskyldiga i Bryssel, Nice, Berlin, Istanbul med mera. Brexit med all osäkerhet som det skapar om Europas framtid.
Donald Trump som vann det amerikanska presidentvalet efter en kampanj som präglades av hat, mobbing, nationalism, anti-internationalism och grova förenklingar. Nedmonteringen av den liberala rättsstaten i Polen, men även Ungern. Putins Ryssland, Erdogans Turkiet. Och på kulturens område tystnade viktiga röster: David Bowie, Prince, Umberto Eco, Jenny Diski, Leonard Cohen, Kjell Albin Abrahamson och många fler.
På handelsområde såg vi vissa framgångar – frihandelsavtal med SADC- länderna i södra Afrika, samt med Ghana, Ecuador. Vi inledde flera viktiga förhandlingar med exempelvis Mexiko, Mercosur, Indonesien. Vi lyckades få en överenskommelse om bättre kontroll vad gäller handel med så kallade konfliktmineraler och varor som kan användas för tortyr och övergrepp.
Medlemsländerna och Kanada har skrivit under ett frihandelsavtal (CETA), men debaclet kring beslutet och Valloniens blockering bådar inte gott för framtiden. Fortfarande har inte CETA röstats i Europaparlamentet. TTIP ligger i frysen tills vidare och inga signaler från Trumpadministrationen tyder på ett snabbt tinande. Den inkommande administrationen verkar inte intresserad av regionala handelsavtal, inte av det multilaterala samarbetet och ett handelskrig med Kina hänger i luften. I Europa ökar populismen och nationalismen och många använder frihandel som redskap för att racka ner på globaliseringen.
Det ser således väldigt dystert ut inför det nya året som inleddes så brutalt med terrordådet i Istanbul. Mer än någonsin är världen svart och vit. Kanske kan det komma något gott ut ur detta. Ingen kan på fullt allvar hävda att liberalismen inte har någon uppgift längre. Utmaningarna mot allt som vi liberaler tror på är större än någonsin, här finns en viktig uppgift i att stå upp för rättsstaten, för Europasamarbetet, för flyktingsolidaritet, för frihandel, internationalism och tolerans. I mars firar vi att det var 60 år sedan Romfördraget skrevs under. Kan det bli en nystart för Europa? Orkar vi ta den utmaningen?
Cecilia Malmström