Det var LO-ekonomen Rudolf Meidner som lanserade förslaget om löntagarfonder 1975, utifrån en motion från Metall, som LO-kongressen bifallit några år tidigare. På 1970-talet gick diskussionens vågor höga om att det inte fanns någon ”solidarisk lönepolitik”.
Det föreslogs att högproduktiva företag med höga vinster skulle dela med sig genom att hålla tillbaka löntagarnas lönekrav till förmån för de anställda på lågproduktiva företag. Förslaget innebar de skulle få del av lönehöjningar på de vinstgivande företagens bekostnad. Följden blev att företag förde undan sina vinster eftersom de motsatte sig sina anställdas lönekrav.
Denna samlade förmögenhet döptes då till ”övervinster” – det begrepp som allt oftare återkommer i den politiska debatten.
LO ansåg att företagen inte skulle ha möjlighet att behålla delar av sina vinster. Därför skapade man förslaget om löntagarfonder.
Förslaget innebar att del av företagens vinster skulle placeras i fonder som skulle förvaltas av en styrelse. Denna styrelse skulle bestå av en majoritet av löntagarrepresentanter, för att därmed få makt över hur företagens vinster skulle användas.
Det färdiga förslaget om ”omstrukturering av svensk industri” kom 1978. Den dåvarande Arbetsgivarföreningen inledde en omfattande kampanj mot det man betraktade som ”fondsocialism” och för ett fritt näringsliv. Statsminister Olof Palme svarade att regeringen avsåg att löntagarfonder skulle genomföras. Debatten om förslaget ledde fram till den största demonstrationen genom tiderna i Sverige, när 75 000 personer från hela landet samlades i Humlegården den 4 oktober 1983 för att demonstrera mot löntagarfonderna.
Trots det massiva motståndet, klubbades förslaget igenom ett par månader efter motdemonstrationen i Stockholm. Detta beslut ledde till att flera stora svenska bolag lämnade landet. Som IKEA, Tetra Pak, H&M.
Efter de borgerliga partiernas valseger 1991 avvecklades löntagarfonderna. Det inledande förslaget var att fondernas enorma kapital skulle överföras till en sparvariant, en allemansfond. Men i finanskrisen 1992 övergick Allemansfonden i pensionssystemet och den Sjätte AP-fonden, efter en överenskommelse med Socialdemokraterna.
Annika Westh
