Jag tycker att förortslyftet är genialt och kan rätt hanterat bli Liberalernas vinnande och enande fråga under 2020-talet. Låt oss erövra integrationspolitiken med liberala principer och liberal politik. Vi är faktiskt redan på god väg.
Rätt hanterat betyder bland annat att vi liberaler måste erkänna hur splittringen oss emellan yttrar sig liksom enas om att vägen framåt går genom integrationspolitiken.
Splittringen nu kan förstås av det uppställda motsatsparet S-SD och att Liberalerna valde S framför SD i och med att januariavtalet träffades. En del medlemmar tycks mer benägna än andra att hedra valet genom att berätta om hur bra avtalet är och hur dåligt SD är, inbegripet andra partier som pratar med SD. Denna vy står i kontrast till partiledningen som prioriterar att driva igenom liberal politik, oavsett om det görs som januari- eller oppositionsparti, utan att bry sig särdeles om andra partier.
Det val som vi tvingades göra för ett drygt år sedan måste vi inte längre göra. Det är något som journalister och skribenter utanför partiet pressar oss att göra. Vi bör ignorera dylik press för den bidrar till att cementera den interna splittringen. Media har ett naturligt motiv att framkalla drama och negativa nyheter.
Tyvärr hakar en del liberala medlemmar på i drevet då de ser sin chans att kräva att partiledningen verbalt tar avstånd från något om/runt SD. Det är olyckligt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö uttryckte nyligen: ”Att vara liberal är inte samma sak som att vara emot SD. Motstånd mot SD kan vara en logisk konsekvens av liberala värderingar, men det är en helt annan sak att göra detta till huvudnummer.”
Vi liberalpartister både kan och bör bekämpa SD med just liberal politik utifrån liberala värderingar. Den politiska handlingen skiljer oss från liberala ledarskribenter och akademiska seminarier. Huvudnumret är att visa väljarna fördelarna med liberal politik och på den vägen förmå dem att inse liberalismens överlägsenhet över antiliberala ideologier som nationalkonservatismen – alltså konsekvensen.
För att komma från splittring och in på en väg av enighet menar jag att vi själva måste ställa upp ett nytt och relevant motsatspar i svensk politik. Vi bör förstå och bejaka förändringen och individers och politikers förmåga att styra förändring mot liberala mål. Detta står i motsats till den kollektivistiska uppfattningen att stabilitet och jämvikt är att föredra framför förändring. För att förändra krävs att något ges upp och ersätts av något nytt. Enligt den liberale filosofen Karl Popper anpassas och utvecklas institutionerna i samhället för att få till stånd politisk förändring. En färsk tillämpning är Liberalernas förslag inom ramen för förortslyftet om statliga skolor i utsatta omr
Detta exempel bör mångfaldigas och omfamnas av hela partiet. Den tänkta institutionen i förortslyftet är att integrationspakter träffas i varje utsatt område. Lokala L-företrädare behöver vara delaktiga i att ta fram pakterna. Tydliga och kvantitativa mål bör åsättas varje område så att medlen och åtgärderna i pakten kan kopplas till måluppfyllelse. Då ökar känslan hos oss liberaler att vi strävar mot gemensamma mål. Nya institutioner lär behövas för att bekämpa ofrihet i bland annat religionens namn.
Förortslyftet syftar till att lyfta människorna som bor i förorterna, att göra dem delaktiga i möjligheternas land. Det är positiv förändring grundad i individen. Detta står i motsats till kollektivistiskt grundade idéer med fokus på stabilitet och förvaltning. Jimmie Åkesson frågade sig i SvT:s slutdebatt 2018 ”varför det är så svårt för dessa människor att få jobb. För att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige.” Vi liberaler tycker precis tvärtom. Vi kämpar ned det öppna samhällets fiender genom att visa varför det är bättre att säga ja till och påverka förändring än att säga nej. Med rätt fokus och hantering kan förortslyftet bli 2020-talets stora, liberala politiska projekt.
Karl Johan Bergström
