Resten av världen har sprungit om Sverige i parasport

Igår avslutades Paralympics i Paris. Där har en mängd elitidrottare från världens alla hörn slåtts om medaljer och gjort allt för att prestera på toppnivå. För att delta i Paralympics krävs att man har någon form av funktionsnedsättning, samt att man kan delas i en klass. Alla med olika funktionsnedsättningar kan naturligtvis inte tävla mot varandra, utan alla sporter är indelade i klasser.

Sveriges Television har storsatsat på Paralympics och visat flera timmar från de olika arenorna varje dag. Vi har kunnat titta på friidrott, bordtennis och simning. Vi har också kunnat häpnas över intensiteten i femmannafotboll för blinda och glatts med en ung indiska som skjutit bågskytte med foten. Sverige tog tre medaljer; Anna Benson i skytte tog silver och Anna Beck i cykel och Nicolina Pernheim-Goodrich i judo, tog brons.

Malin Danielsson, riksdagsledamot för Liberalerna och funktionsrättspolitisk talesperson, har varit på plats i Paris under Paralympics tillsammans med Sveriges paralympiska kommitté och flera andra personer som arbetar med funktionsrättsfrågor.

– Det största vi var med om var när Nicolina Pernheim-Goodrich tog Paralympicsbronset i judo. Judo är jättestort i Frankrike tävlingarna hölls på en ikonisk judoarena och så få se henne ta hem bronset, det var häftigt.

Nicolona Pernheim-Goodrich är helt blind. Tidigare har hon fått tävla med personer som har en synskada och därmed kan se lite. Inför OS i Paris hade det tillkommit en klass för helt blinda och då tog den erfarna judokan ett brons. Klasserna är inte statiska eftersom det är väldigt många och det inte går att arrangera en tävling för varje klass alla gånger. Den svenska cyklisten Anna Beck var en av dem som missgynnades av att man slagit ihop flera klasser med den hon tävlade i och blev utan medalj i linjeloppet.

Sverige har haft en tradition av att vara en stor idrottsnation när det kommer till parasport, men det gäller inte längre. Inget guld i Paris kan jämföras med 83 (!) guld i Los Angeles 1994 eller 12 guld i Atlanta 1996, för att ta två exempel. En förklaring är att resten av världen har kommit i kapp Sverige.

– Jag tycker inte man kan säga att man har kommit i kapp. Andra länder har helt uppenbart sprungit om Sverige och satsar på sina paralympier i betydligt större utsträckning. Man har också ett inflöde av nya parasportare, säger Malin Danielsson.

– Det är många saker som måste finnas på plats för att man ska kunna delta i parasporten. Allt från ledsagning och tillgänglig utrustning till att det finns tränare som kan sporten. Här ligger vi tyvärr efter i Sverige, skulle jag säga.

– Våra svenska paralympier tävlar dessutom mot paralympier från andra länder som har sponsorer och annan finansiering så de kan träna på heltid, medan våra tränar och jobbar heltid.

I Sverige jobbar vi med att skapa förutsättningar för parasporten, både på lokal och nationell nivå. Riksidrottsförbundet och parasporten har under många år tillsammans arbetat för att parasporten ska integreras i Riksidrottsförbundet. Det inte ska behöva finnas en förening för ett parasportbasketlag och en annan för ett basketlag utan fuktionshinder, utan det kan vara samma förening. Det skulle ge många fler möjligheter att delta.

– Det finns fortfarande många hinder för dem som vill idrotta, såsom neddragningar på färdtjänsten eller färre möjligheter att få assistans till sitt fritidsintresse, säger Malin Danielsson.

De svenska paralympierna har klagat på att de inte får stöd för sina elitsatsningar, vilket gör att de inte kan träna lika mycket som sina konkurrenter. Malin Danielsson tycker att de ska få stöd som andra idrottsstjärnor så att fler kan leva på sin idrott. Då kanske vi i Sverige också skulle få stora paralympiska stjärnor.

– Titta på fransmännen. De är galna i sina paralympier, på samma sätt som de är galna i sina tävlande i OS som gick för ett par veckor sedan.

Malin Danielsson säger att Paralympics betydelse för funktionsnedsatta är enorm. Det är inte bara en möjlighet för dem som utöver någon form av idrott, utan för alla.

– Det var fascinerande att vara i Paris och se mångfalden av människor med olika funktionsnedsättningar som tog över Paris gator också. Det blev som ett ”här är vi – vi har en självklar plats i samhället”.

Man kan verkligen säga att det hänt mycket inom parasporten. Malin Danielsson var på finalen i blindfotboll eller fotboll 5-a-side som det också kallas. Den gick av stapeln vid Eiffeltornet, där den svenska beachvollybollparet tog guld för några veckor sedan. Läktarna var fullsatta och fler ville komma in och titta.

– Det var ju smockfullt på finalmatchen, folk stod utanför och ville köpa biljetter för att komma in. Alla hade franska flaggor och stod och jublade. De hade bilder på sina favoritspelare och skrek deras namn.

Även på Stade de France var det mycket folk på läktarna som såg friidrottstävlingarna. Att det blir sådan uppmärksamhet gör att unga funktionsnedsatta får förebilder och kan hitta något meningsfullt att sträva mot. Malin Danielsson och hennes medresenärer fick träffa trettonåriga Hillevi Salomonsson som har sjukdomen Dysmeli och behöver opereras ofta.

– Hon berättar att det är ett stort mörker för henne att leva med ett ständigt hot om nya operationer som är jättetuffa att gå igenom. Det är svårt att hitta livsglädjen, men sedan hittade hon parasporten. Först var det innebandy och sen var det tennis och badminton, vilket hon håller på med nu. Där har hon hittat sin livsgnista och känna att livet är värt att leva. Hon vill gärna bli så pass duktig att hon kan vara på Paralympics när hon blir lite äldre.

– Parasporten är viktig på så många olika sätt, alla har rätt att hitta sin gnista i livet, säger Malin Danielsson.

Hanna Lager