Theresa May står inför ridån inför sista akten i den tragikomiska Brexit-pjäsen.
Underhållningsvärdet kan ingen klaga på, däremot hur Brexit-kaoset skadar förtroendet för den brittiska demokratin. Nyligen släpptes en ny TV-film, ”Brexit – the uncivil war” på streamingtjänsten HBO. Det är en verklighetsbaserad fiktion om hur den cyniske Leave-sidans kampanjledare Dominic Cunningham tar till lögner och manipulerar en del väljare med riktade Facebook-annonser för att ge lämna-kampanjen en majoritet.
Leave-kampanjen bryter abrupt på politiska regler och traditioner, samt masskampanjar på sociala medier för att nå ut med enkla, populistiska, falska budskap, om att ”vote leave, take back control”. Brexit har tvärtom visat att den brittiska regeringen och parlamentet äger Brexit-frågan inrikespolitiskt, men likväl inte har någon som helst kontroll. De pelare den brittiska demokratin har vilat på börjar vittra sönder.
Jag har som aktiv både i folkomröstningen om EU 1994 och om euron 2003 sett hur folkomröstningar polariserar i samhället. Splittrar både partier och familjer. Det som ofta avfärdas som ett bekvämt sätt för partier undvika splittring kan ha djupt olyckliga och oförutsägbara konsekvenser.
Folkomröstningar kan vara nationellt demokratiska, medan effekterna av folkom-röstningar på europeisk nivå visar att de är helt olämpliga instrument för EU-frågor. I Irlands och Danmark är folkomröstningar grundlagspliktiga i EU-frågor, medan de är förbjudna i det största medlemslandet Tyskland. Regeringar förhandlar fram avtal under lång tid, som sällan lämpar sig för att ställas inför frågan ”ja” eller ”nej”. Vid Maastrichtavtalet röstade först hundratusentals irländare, i ett lågt valdeltagande, först ”nej”. Resultatet blockerade därmed möjligheten för 70 miljoner central- och östeuropéer att bli EU-medlemmar. Det var en katastrof. Irländarnas nej tvingade till slut fram en ny omröstning. Vilket visar på hur demokratiskt olämpligt folkomröstningar är för EU-frågor.
Tv-filmen visar än mer på hur folkom-röstningar är populisternas verktyg. Hur moderna kommunikations-kanaler används för att ogenerat trumma ut falska lögner. I Storbritannien var kampanjbidrag från Ryssland en verklighet, som nu rullas upp i rättssalen. Tory-partiet har i fyrtio år haft ett inbördeskrig om EU-medlemskapet. Till slut chansade Cameron med en folkomröstning för att försöka begrava frågan. Det var ett extremt politiskt kostsamt misstag, som May otacksamt får ta hand om.
Om man inte vet vad man vill, så kan man inte förhandla. Britterna har haft en velande position i Brexit-förhandlingarna, vilket svårigheten att få igenom avtalet i det brittiska underhuset visar. Alltför få accepterar uppgörelsen efter två år av förhandlingar. Likväl står Brexit inför dörren. Parlamentet vill inte ha vare sig Mays utträdesavtal eller en hård Brexit. Det är en omöjlig ekvation. Samtidigt klickar klockan obönhörligt på. Med varje dag som går ökar risken för en hård Brexit. Med cirka 70 dagar kvar rinner tiden ut för politiska lösningar.
Det kan bli nyval, no-deal, en ny folkomröstning, förlängd tidsfrist för utträdet eller ett tillbakadragande av Brexit-förfrågan. Mays tidsfrist är minimal, hon presentera sitt nästa steg, sin B-plan. Alla hennes alternativ är svaga. Brexit och hela dess process avskräcker, oavsett vad May väljer.
Vad som är viktigt nu är att i vi får ett högt val-deltagande i Europaparlamentsvalet. Det kan Brexit ha lett till. Vi har fått ett starkt ökat stöd för EU-samarbetet och Europafrågorna och EU-medlemskapet har kommit i förgrunden. Där kan vi liberaler ha ett starkt, EU-vänligt program, vilket Macron har visat kan vara valvinnande.
Rickard Ydrenäs
