Robert Hannah har alltid längtat efter att bli pappa, berättar han. För nio månader sedan gick drömmen i uppfyllelse när han och hans man blev föräldrar via en surrogatmoder i USA. Nu när han går på föräldraledighet är det ett parti i förnekelse och ett stort behov av förnyelse som han tar paus från, menar han.
Den första tiden som förälder är mer eller mindre omtumlande för alla nyblivna föräldrar. Men för Robert handlade den inte bara om störd nattsömn, oro och den så omtalade bebisbubblan, samma dag som sonen föddes påbörjades en byråkratisk kamp för något så grundläggande som att säkra sonens alla rättigheter – rättigheter som barn som föds utanför surrogat har men som Roberts son, och andra barn i samma situation, inte automatiskt får enligt svensk lagstiftning.
När Robert Hannahs son kom till Sverige var surrogatmodern ensam vårdnadshavare enligt svensk lagstiftning, men Robert och hans man var vårdnadshavare enligt ett domstolsbeslut i USA.
– De här barnen har inga rättigheter alls. När de föds så saknar de vårdnadshavare i Sverige. De har varken rätt till sjukvård eller socialförsäkringar.
– De svenska regelverken har inte hängt med och är illa anpassade efter verkligheten, säger Robert Hannah.
Beslutet att skaffa barn via surrogatmödrarskap var ingen självklarhet utan det var ett beslut som växte fram. Adoption var då och är fortfarande mycket svårt för samkönade par. Få givarländer accepterar samkönade föräldrar. Ett tag pratade paret om att skaffa barn ihop med en gemensamma kvinnlig vän men eftersom barn i Sverige bara kan ha två vårdnadshavare bestämde de sig för att det inte var rätt alternativ för dem.
– Jag och min man kom fram till att vi båda ville vara vårdnadshavare. Vi ville vara en familj, så till slut landade vi i beslutet att försöka bli föräldrar via surrogatmödraskap.
I Sverige är debatten kring surrogatmödraskap stundtals hätsk. Flera debattörer beskriver det som en exploatering av kvinnors kroppar. Själv menar Robert Hannah att det florerar många missuppfattningar och fördomar. Hans egen berättelse visar en bild av stark gemenskap mellan surrogatmodern och den lilla familjen i Sverige. En gemenskap som hållit i sig även efter sonens födelse.
– Varje vecka under graviditeten hade vi kontakt. Vi var självklart med under förlossningen. Vår sons värdmor och hennes familj har blivit som en familj för oss. Vi trodde att vi skulle få ett barn men vi fick en hel familj på köpet Vi hörs fortfarande fler gånger i veckan. Vi planerar att hälsa på i USA i år och vi kallar hans värdmor för moster.
– Det finns självklart kvinnor som riskerar att utnyttjas men i exempelvis USA är regelverket väldigt strikt.
Organisationen i USA som hjälpte Robert och hans man får många ansökningar från kvinnor som vill bli surrogatmödrar, men att det är extremt få som till slut blir godkända.
– Den organisation som vi kontaktade har väldigt starka villkor för vilka som får bli surrogatmödrar och även för vilka som får bli föräldrar via surrogat. Alla i processen måste genomgå tester, kvinnorna får inte ha några skulder, de måste vara självförsörjande och de måste ha egna biologiska barn sedan tidigare.
– I Sverige är den här vägen till föräldraskap kontroversiell, i USA snarast det motsatta. När min sons värdmor gick ut på sociala medier och berättade om sitt beslut möttes hon av en storm av hurrarop. Jag har aldrig varit med om en sådan hallelujastämning.
Robert menar att den svenska debatten missar det viktigaste, nämligen alla de barn som föds via surrogatmödraskap.
– I praktiken tillåter man att barn blir helt statslösa, att barn inte har rätt till sjukvård och de rättigheter som alla andra barn har som fötts av eller adopterats av svenska föräldrar. Det är orimligt. Det bryter mot barnkonventionen. Sen kan man givetvis ha en diskussion om man ska tillåta surrogatmödraskap i Sverige eller inte. Men oavsett vad man tycker i den frågan så måste de här barnen få sina rättigheter säkrade.
– Som liberal landar jag själv i åsikten att det är upp till kvinnan att bestämma vad hon vill göra med sig kropp men däremot ska det finnas en skyddslagstiftning.
När NU träffar Robert Hannah är det första dagen på hans föräldraledighet. Fram till EU-valet i maj byts utskottshandlingar och riksdagsarbete ut mot barnvagnspromenader och lekstunder.
Vad är det för parti du nu tar en paus från?
– Det är väldigt skönt att lämna just nu. Ledningen och stora delar av partiet lever i en total förnekelse av det faktum att Liberalerna befinner sig i sin största kris någonsin. Det finns varken någon självkritik eller krisinsikt. När ett parti hamnar i en kris uppstår en otroligt svår situation att hantera men om partiet dessutom förnekar att man befinner sig i krisen så infinner sig värsta tänkbara scenario.
Hur tar sig denna förnekelse sig uttryck?
– Hur gör den det inte? Man pratar inte ens om krisen utan istället råder en tystnadskultur. Man pratar inte om att vi har gjort ett av våra sämsta val någonsin utan man skryter istället om att valresultatet höjdes 0,1 procent. Liberalerna har blivit svensk politiks Bagdad-Bob. Vi har aldrig haft två så dåliga valresultat i rad. Vi har aldrig haft en situation där vi har tappat hälften av våra väljare på tre månader.
– Ja-sägare premieras. De som kritiserar lyfts inte upp utan de som lyfts upp är de som nickar på huvudet och lydigt säger ja.
– Jag har suttit i partistyrelsen sedan 2015 men jag vet inte hur vår politiska plan ser ut, vilka väljare vi ska plocka eller varför vi gör de politiska prioriteringar vi gör. Partistyrelsen har blivit mer av en samtalsklubb där folk nickar instämmande än ett forum för politikutveckling.
– Jag tycker vi behöver fler personer som är mindre bundna och beroende av partiet, personer från näringslivet och andra samhällssektorer. Men vi behöver också tänka i termer av bredare kompetenser. Vi skulle exempelvis behöva en fundraisingexpert. I näringslivets styrelser sitter personer med olika kompetenser, personer som fyller olika roller. Liberalernas partistyrelse känns idag väldigt omodern.
Robert Hannah var en av de riksdagsledamöter som drev kravet på att Ulf Kristersson borde bli statsminister. Likt många beskriver han en process som splittrade partiet – en splittring som han själv menar bör förklaras som en följd av ett otydligt ledarskap.
– Jag är imponerad av Centerpartiet. Partiets ledning hade en plan och alla förstod vart partiet var på väg och inte minst varför. Hade vi också haft ett ledarskap med en långsiktig plan som kunde förklara var partiet var på väg att positionera sig, så kanske även jag hade stöttat förslaget att gå mot Socialdemokraterna. Men det jag såg var en ledning utan styrfart, en ledning som inte kunde förklara varför partiet skulle gå den väg som pekats ut, varken för partiets medlemmar eller för sina egna väljare.
– Att man ville godkänna det första avtalet i december, det avtal som centern sedan avfärdade, visar tydligt på bristen på färdriktning. Det var ett avtal som inte innehöll några konkreta tidsplaner, många friskrivningar för Socialdemokraterna och väldigt få reformer på integrationsområdet men trots det blev det inte Liberalerna som sa nej.
Du lägger en stor skuld på ledningen för den splittring som uppstod. Hur ser du på kritiken om alla läckor? Många menar att de förstärkte bilden av ett splittrat parti.
– Bilden har varit för ensidig. Det har framställts som det bara var ena sida som läckte men båda sidor läckte.
Snart står partiet inför ett partiledarval. Vad önskar du dig av ett nytt ledarskap?
– Liberalerna känns idag som det riksdagsparti som har den mest konservativa partikulturen och det mest konservativa sättet att arbeta. Partikulturen i Liberalerna är kvävande istället för tillåtande.
– Jag vill se ett ledarskap som är mycket mer öppet, ett ledarskap som ger fler personer möjlighet att få komma fram och synas och få plats i debatten. Där man får ett riktigt ansvar över sitt politikområde och där det inte råder en tystnads- och ja-sägarkultur.
– Jag vill att Liberalerna blir det mest spännande partiet i Sverige med de mest spännande politikerna. Ett av partiets stora problem är att det inte finns några självklara efterträdare och det är ett resultat av en kultur där man inte låtit personer växa fram vid sidan av det sittande ledarskapet.
Frågan om hur Sverigedemokraterna ska bemötas färgade regeringsfrågan och ser ut att komma att bli en del av diskussionen kring ett nytt ledarskap i Liberalerna. Hur ser du på det?
– Liberalerna har ingen strategi för att bekämpa nationalismen och Sverigedemokraterna. Vi behöver en strategi men vi har inte haft en på alla de år som SD varit en del av riksdagen.
– Jag vet att många verkar tro att jag vill samarbeta med dem. Det stämmer inte men jag tycker att de ska stättas på prov och behandlas korrekt i riksdagen.
– Ett exempel är det som hände i regeringsfrågan. Majoriteten av SDs väljare vill se Ulf Kristersson som statsminister. Hade SD röstat ned Alliansen, hade SD nog tappat en stor del av sina väljare men nu prövades aldrig partiet eftersom Liberalerna inte ville gå fram med Alliansen. SD har aldrig satts på prov på riktigt en enda gång.
Har du någon kandidat du stöttar?
– Jag kommer stötta en kandidat om står för verklig förnyelse. De personer som har stått Jan Björklund närmast kommer därför ligga på mitt minuskonto till en början. Det får bli upp till bevis för dem att visa om de har förmågan att bryta sig ur de mönster de suttit i.
Text & foto Ylva Westlund
