Är det inte dags att fundera på hur liberaler skulle kunna samla fler sympatisörer och förtroendevalda i ett större parti?
Världen är i dag mer osäker än för 25 år sedan då muren fallit och liberalismen ansågs ha segrat. Ryssland muckar gräl, det pågår ett krig i Ukraina, Mellanöstern står i brand, IS mördar, EU är oenigt, USA tappar inflytande. Kinas ekonomi bromsar in och det finns grava obalanser inom Euroområdet. I Sverige varnas det för bostadskrasch och integrationskris.
Det öppna samhällets fiender flyttar fram sina positioner. Ideologiskt är liberalismen utmanad av både socialister och konservativa. Populismen och nationalismen breder ut sig inom både inom vänstern och högern – och de vinner väljarnas förtroende i val efter val, i land efter land. Däremot går det sämre för liberala partier i Europa. Liberalerna är inget undantag.
Samtidigt, vi lever i en tid med mer välstånd, fred och tolerans än någonsin tidigare. Den absoluta fattigdomen minskar trots att jordens befolkning ökar. Demokratin står trots allt stark, och rörligheten för människor, varor, tjänster och information ökar. Globalisering, urbanisering och digitalisering bidrar till nya livschanser och tekniska framsteg. Liberala kärnvärden som medmänsklighet, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi ligger till grund för allt detta positiva.
Nu behövs ett kraftfullt försvar för detta recept. Inte politikutveckling och bättre kommunikation, utan i stället lite jävlar anamma, fokus på det riktigt angelägna och samarbete i politikens mittfält. Liberala småpartier måste se de verkliga hoten och vinna de avgörande segrarna, i stället för att överdriva meningsskiljaktigheter i mindre sakfrågor.
I Sverige har vi en historiskt svag och vilsen regering, men det råder ingen tvekan om att dess välfärdspolitik ligger långt till vänster. Samtidigt är det tydligt att Moderaterna och Kristdemokraterna driver högerut. Sverigedemokraterna är redan höger om Djingis Khan.
Centerpartiet utgår från livschanser och frihet i sitt idéprogram. Partiet lägger förvisso större tonvikt på decentralisering och hållbarhet än Liberalerna, och Liberalerna betonar individen och bildning mer.
Likheterna mellan Sveriges två liberala partier är numera större än skillnaderna. Frågan är om det inte vore bra om 4 plus 6 procent skulle kunna bli åtminstone 15 procents väljarstöd på sikt. I en föränderlig, och stundom otäck, tid behöver frihetens försvarare samarbeta.
Sofia Nerbrand, ordförande i Bertil Ohlininstitutet.
