Var kommer du ifrån?”, ”Göteborg” svarar jag. ”Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?”, ”Libanon” svarar jag, ”fast det är inte så enkelt” försöker jag fortsätta. ”Ja men då är du libanes!”.
Att ta reda på var man kommer ifrån är kanske inte världens viktigaste ämne, men en viktig formalitet. Jag har ibland funderat på om mina barn kommer få den frågan. Hur kommer de svara? Blir det svårare att benämna mina barns bakgrund som antingen svensk eller invandrare? Kanske kommer de bara svara med sitt namn.
Många av de integrationsutmaningar vi har löser vi inte med politiska beslut, ibland tror jag till och med att politiken – av ren välvilja – befäster synen av “invandraren”. Integration, som jag ser det, är något som tar väldig, väldigt, väldigt lång tid. Jag tror inte det är någon sorts trappstegskala där man kan säga “nu, nu är du färdig integrerad och inte längre invandrare”. Målet är att människor i så stor utsträckning som möjligt ska kunna försörja sig själv och känna att de har makt över sin liv. Att inte känner sig främmande i landet man valt att bosätta sig i utan känna att det också är mitt land.
Om man försörjer sig själv och följer lagen, räcker inte det för att vara integrerad för att sluta vara “invandrare”? Är det ständiga försöket att fixa integrationen något som bara är till för att politiker inte ska känna sig misslyckade?
Sverige har gått från att vara ett av de länder i Europa som har varit mest etniskt och nationellt homogent till att vara ett av de länder som har haft en invandring som kan mätas sig med den invandringen som USA hade i början av 90-talet. Det är en enorm förändring som har inneburit mycket för Sverige och som också ställer Sverige inför utmaningar som inte kan ha undgått någon. Men att Sverige har problem med sysselsättning eller jämställdheten är inte en integrationsfråga, det är en samhällsfråga.
Svensken både bidrar till och hämmar integrationen. Sverige är nog ett av de mest välkomnande länder jag någonsin stött på. Jag har inget problem att säga det, jag är tacksam att man lät min familj att komma hit, att man givit oss stora möjligheter och jag är glad att många generationer av svenskar byggt upp ett samhälle som fungerar så väl. Samtidigt så är svensken upptagen med att förneka att det finns en svenskhet och fördömer nationalister som lyfter att svenskar som folk är värderingsmässigt radikala i jämförelse med andra länder. Svensken envisas med att “vi:et” som lyfts i debatterna bara är en social konstruktion. Men det är en väldigt tjock sådan. De som har ena foten utanför Sverige ser detta direkt, det är ett tjockt glastak.
Svenska politikers utopiska bild om att kunna integrera mera kommer inte att kunna krossa det tjocka glastaket. Det är dags att framhäva och motivera, sluta prata om “invandraren” och börja prata om nysvensken. För det är då jag kanske slutar får frågan vart jag kommer ifrån.
Simona Mohamsson
Gästkrönikör
