”Jag längtar verkligen efter att börja mitt vuxenliv och få ett eget hem. Med personlig assistans kan jag det. Utan assistans blir jag som en fånge som inte kan bestämma själv.” Så berättar 22-åriga Tilda i Bengt Westerbergs nya rapport ”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen”.
Rapporten är en fantastisk genomgång av utredningens alla direktiv och de argument som regeringen ständigt återkommer med när det gäller den personliga assistansen. Att den kostar för mycket, att det är för många som har rätt till assistans, att det förekommer omfattande fusk och inte minst att de privata assistansanordnarna skor sig rejält på reformen. Vartenda av dessa argument har Bengt Westerberg minutiöst bemött med siffror och fakta som pekar på motsatsen. Rapporten är en guldgruva för den som vill skaffa sig en uppfattning om vad det hela handlar om.
I sin förra rapport, som kom för ett år sedan, konstaterade Bengt Westerberg att brukarna värderar den personliga assistansen högt och att det är den insats som är viktigast för deras livskvalitet. Den har gjort det möjligt för dem att delta i aktiviteter som de tidigare inte hade tillgång till. Kort sagt beskriver han reformen som en frihetsrevolution.
Det är svårt att inte hålla med. Men ändå så backar inte den rödgröna regeringen en millimeter i denna fråga utan ansvarigt statsråd vidhåller att reformen överutnyttjas och att det till stor del beror på de privata assistansanordnarna som gör allt för att utnyttja reformen. Men för att slippa försvara sin ståndpunkt i denna känsliga fråga har regeringen begravt det hela i den så kallade LSS-utredningen. En utredning som inte ska komma med sitt betänkande förrän efter valet 2018. Väl genomtänkt från regeringens sida…
Det är visserligen bra att frågan utreds och det ska bli spännande att se om den utredningen kommer att komma till samma slutsats som Bengt Westerberg, nämligen att hur man än vrider och vänder på resonemangen går det inte dölja att det till sist är assistansanvändarna som kommer att drabbas av regeringens politik. Han menar att alla försäkringar om att de som har behov av stöd ska få det är bara tomt prat.
Den rödgröna regeringen verkar helt ha missat att det här handlar om människor av kött och blod som bara försöker att få stöd och hjälp som kan bidra till att göra livet lite mer likt det som människor utan funktionshinder kan leva. Om föräldrar som stundtals behöver hjälp och avlastning för att orka ta hand om sitt funktionshindrade barn. Om personer som tack vare den personliga assistansen har haft möjlighet att jobba och på så sätt bidra i stället för att ligga andra till last.
Regeringen borde läsa Bengt Westerbergs rapport. Då skulle man upptäcka att man inte gör några särdeles stora vinster genom att avskaffa den personliga assistansen, inte ens om man accepterar standardsänkningar för brukarna. Låt därför de assistansberättigade få behålla den insats som har störst betydelse för deras livskvalitet.
