Under tre decennier var jag aktiv i Folkpartiet. Ser man det utifrån gick det ju hyfsat. Från andre vice ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd till Kommunstyrelsens ordförande i Örebro, partistyrelseledamot och ett tungt uppdrag i det dåvarande Sveriges Kommuner och Landsting.
Men vad uträttade jag under dessa 30 år? Vilka politiska segrar vann jag? Det är bara att vara självkritisk och uppriktigt säga: Jag har förlorat alla mina strider.
Dessa förluster var inte bara sakpolitiska. Att förlora striden om förstatligandet av skolan kan man bära. Även den skilda synen på civilsamhällets roll, där jag menat att partiet blivit en del av den allsmäktiga staten, kan hanteras även om det för mig varit en hjärtefråga. Men förlustraden är betydligt längre.
En del av förlusterna har varit svårare att bära än andra. När jag 1988 blev förtroendevald för Folkpartiet var det för att partiet lokalt behövde någon som kunde miljöfrågorna. Frågorna om denna miljö, inte minst när det kommer till biologisk mångfald, har varit den som definierat mitt politiska engagemang, lokalt som nationellt.
För mig är dessa frågor avgörande för mänskligheten. Vi kan inte leva på en planet där arter utrotas allt snabbare, livets väv glesas ut och kanske faller samman. Vi kan inte lämna en jord, förödd av vår slösande livsstil, att hanteras av våra barn och barnbarn i morgon, eller de fattiga och flyende från världens fattigare länder idag.
Men under dessa tre decennier blev svaret för det mesta – mer kärnkraft. Visst – vi hade de bästa borgerliga skrivningarna om miljöfrågorna. Men det fanns Jag har förlorat alla mina strider ingen vilja att driva dem. Jag hade gärna sett en partiledare som lovat sina barn och barnbarn att aldrig lämna över världen till dem med sämre miljömässiga förutsättningar till ett gott liv än vad han själv fått ärva. Men det löftet kom aldrig.
Ändå är det en annan förlust som går än djupare. Jag är kristen och liberal. Den kristendom jag företräder är rätt värderingskonservativ. Min tro på familjen, på barn som en gåva och inte som en vuxenrättighet, på livet som heligt och okränkbart i båda ändar, definierar det som jag menat vara en god liberalism.
Det finns en trygghet att liberalismen inte blir ett egocentrerat projekt om människan är en ovärderlig Guds skapelse, istället för att hon som en gud ständigt skapar sig själv i förhoppning om att denna hennes frihet inte ska påverka någon annan. Visst – den synen innebär att friheten har begränsningar genom normativ, etik och traditioner. Men jag har funnit att det varit ett stöd i den liberalism som jag kallar frisinne. Denna variant av frisinne, jag är medveten om att den inte omfattar alla som kallar sig frisinnade, är numera en belastning inom Liberalerna. Det frisinne som jag fick med mig som arv av mina föräldrar och farföräldrar, alla folkpartister, är inte välkommet. Det är inte bara en gång jag fått uppmaningar att lämna partiet, eller utsatts för cancelleringsåtgärder. Ändå har jag stannat kvar.
Jag tänker på alla dessa förluster när jag ser liberaler på olika sätt offentlig berätta om att de nu inte vill vara med i Liberalerna längre, eller tar avstånd från partiledningens politiska riktning.
Visst kan jag förstå den tvekan Om att det alltid finns ett både/ och, och att man själv kanske inte har rätt i allt, alla gånger?
Någon gång kanske också mitt liberala förlustglas är fyllt till bredden och nästa droppe får det att svämma över. Då kommer jag att försiktigt lämna det parti som definierat mitt vuxenliv, väl medveten om att även jag bara varit en liten, obetydlig kugge i ett större maskineri. Men lika väl medveten om att den frisinnade tesen om människans oändliga värde och värdighet också gäller mig.
Staffan Werme
Örebro
