Den banala ondskan präglar svensk migrationspolitik. Olika anonyma tjänstemän fattar olika beslut på olika nivåer; oberoende av varandra formar de vad som blir ett dramatiskt öde för en enskild människa. Listan kan göras lång på personer som har gjort rätt för sig men som ändå har slängts ut ur landet. Det är ovärdigt och vittnar om ett grundläggande systemfel som måste åtgärdas.
Det finns någonting inhumant och skrämmande med den ansiktslösa byråkratin. Den är som en maskin gjord av människor, fast den saknar alla spår av mänsklighet. Per definition är den kall och skoningslös. När människan blir en kugge i maskineriet är det enkelt för henne att frånsäga sig både sans och moral. I varje beslut bidrar hon nämligen med tillräckligt lite för att inte behöva lasta sitt samvete. Alla inbillar sig att någon annan axlar ansvaret. Vad den ansiktslösa byråkratin än gör kommer de enskilda kuggarna att skonas – men inte dess offer.
När filosofen Hannah Arendt rapporterade från rättegången av nazisten Adolf Eichmann drog hon slutsatsen att ondska inte var en aktiv och illvillig handling, utan snarare en blind undergivenhet eller en motvilja att reflektera över ens handlingars konsekvenser. Arendt beskrev företeelsen som den banala ondskan.
På sätt och vis har alla människor en relation med den banala ondskan. Man anar spår av den när man i efterhand skäms över hur man passivt observerade ett händelseförlopp man borde ha hindrat, eller över hur man i en oacceptabel situation inte vågade säga ifrån. Man måste kämpa för att göra uppror mot passiviteten. Att revoltera mot fängslande system, normer och strukturer är inte en enkel sak men en nödvändighet.
I dag är det många runtom i Sverige som visar prov på rättrådighet genom att engagera sig för de afghanska flyktingbarnen. Manifestationer anordnas i de större städerna för att barnen ska få stanna. På det stora hela är det inte förvånande. Så fort man inser att de är människor och inte siffror i en obskyr statistik blir engagemanget en självklarhet. När människor förstår varandra kommer de också att visa medmänsklighet för varandra, stå upp för varandra och kämpa för varandra. Den ansiktslösa byråkratin har däremot inga problem med att överse medmänskligheten. Det är först när maskinen går på överkapacitet som varnande röster höjs för en stundande ”systemkollaps”. Då rycker man i nödbromsen.
Att den migrationspolitiska frågan i dag handlar om huruvida man ska visa solidaritet gentemot enskilda människor eller gentemot den ansiktslösa byråkratin är både absurt och ovärdigt. Den enskilda människan måste alltid stå i fokus för politiken; den banala ondskan måste alltid bekämpas.
Henrik Edin
