Supporterkultur – när idrotten ligger varmt om hjärtat

Under sommaren återkommer NU:s Hanna Lager i en artikelserie om idrott som på ett eller annat sätt kan kopplas till politik. Det här är den första artikeln i serien och den handlar om supporterkultur.

Fotboll är bara bröliga fulla supportrar som stör och lever rövare i kollektivtrafiken. På läktarna skriks det sexistiska och rasistiska saker. Dessutom kostar sporten massa pengar i form av hård polisbevakning. Den bilden är tämligen vanlig bland människor som inte tycker om fotboll. Jag har pratat med dem som älskar sporten om hur de ser på supporterkulturen.

Samtidigt som människor som inte alls gillar eller förstår fotboll, klagar över otrygghet och våld, har det kommit rapporter om hur mycket fotbollen faktiskt gör för samhället. I en ”social return on investment”-studie som forskare genomfört på uppdrag av UEFA 2018, konstateras det att svensk breddfotboll är värd 23 miljarder. Så mycket kostar inte polisbevakning kring allsvenska matcher.

– Det verkar aldrig vara någon som riktigt greppar det. Polisbevakning kostar mycket men fotbollen drar också in pengar, säger AIK-supportern Josefine Lindén Borgenstrand.

– Ovanpå det har vi också nyttan det gör för samhället med fotboll som sport. Samhörigheten som det skapar också i de här yngre och alla barn som kommer ifrån stökighet och brottslighet och som istället får en tillhörighet genom att spela fotboll.

Josefine Lindén Borgenstrand är författare och har skrivit mycket om fotboll. När hon var tonåring blev hon fotbollssupporter för AIK och fann där en gemenskap hon tidigare saknat. Hennes supporterliv handlar om det som är kopplat till matcherna, till skillnad från dem som engagerar sig i klubben och supporterklubben.

– Jag var i äldre tonåren när jag hittade folk att gå på matcher med. På arenan hittade jag också gemenskapen som fanns. Sedan älskar jag fotboll och har spelat själv i många år.

Hasse Backman är tidigare riksdagsledamot och nu ledamot i Liberalernas partistyrelse och han har varit aktiv supporter till AIK sedan 1979. Han har en bakgrund inom Black Army, supporterklubben till AIK som ofta var iblandad i olika bråk på 80-talet och idag sitter han i AIK:s huvudstyrelse.

– Det var mycket konkurrens och bråk med andra lag i Göteborg, Malmö och såklart även Hammarby och Djurgården, lag som också hade stora klackar.  Det var också många som var med i Black Army från alla möjliga olika bakgrunder och det blev en stark samhörighet. Många slogs för sitt lag och fick en uppmärksamhet som de kanske inte hade fått tidigare i livet. Alla kom inte från jättebra hemförhållanden och hade varit ganska utstötta i sin skola, men de hittade en gemenskap i klacken.

Idag är det betydligt mindre bråk än på 80-talet.

– Bråket har absolut minskat, och det har väl att göra med att fotbollen har blivit folkligare. Publiksiffrorna har ökat något enormt, säger Josefine Lindén Borgenstrand.

– Bråket på och utanför arenan har minskat och den stora skillnaden från förr är att nu kan gäng från de olika klackarna mötas en bra bit från arenan och göra upp och slåss istället för att göra det inne på själva arenan, säger Hasse Backman.

Supporterkulturen förknippas ofta med just bråk och otrygghet. För den som inte är aktiv supporter kan exempelvis pyroteknik och bengaler framstå som oerhört farligt. Det är farligt, men Josefine Lindén Borgenstrand säger att det också finns en tjusning med det och att säkerhetsänket är stort.

– Jag älskar bengaler och tycker att det är fantastiskt. Såklart inte när man kastar dem på någon annan, vilket ju givetvis är helt vansinnigt. Jag har stått i klacken i alla år och när bengaler tänts är det strukturerat och planerat och det finns säkerhetsväktare med vatten överallt. Vem som helst får inte heller tända en bengal.

– Sedan kan det stå i media att vem som helst kan smuggla in en bengal och sen kasta den på någon där. Så är det inte. Det har ju dock förekommit att folk kastat bengaler, men det är ju bara några få idioter som håller på med sånt.

Vad kan klubbarna och supporterklubbarna göra för att minska liksom det här våldet och öka tryggheten kring arenan?

– Det har ju minskat på arenan och det beror på att matcharrangörerna nu håller isär de olika klackarna inne på läktarna. Hemmaklacken för sig och bortaklacken för sig. Polisen har också en struktur och rutin för hur man ska leda bort supportrarna så att de har så lite kontakt som möjligt med varandra före under och efter matchen. Det händer fortfarande saker i anslutning till och under matcherna, men det är betydligt lugnare idag inne på själva arenan än för några år sedan, säger Hasse Backman.

Slåss gör de flesta supportrar bara inom det som kallas ”firmor”. De som är medlemmar där och vill slåss, söker upp varandra efter matcherna. De ger sig inte på vilken supporter som helst, vilket både Hasse Backman och Josefine Lindén Borgenstrand vill understryka.

– Även på 80-talet var det sällsynt att privatpersoner drabbades. Skadegörelse i samband med firmabråk drabbar såklart privatpersoner, men det var ju mer en prestigematch mellan supporterklubbarna. Man ville vara den största och bästa och starkaste klacken i Sverige och det blev man inte genom att ge sig på vilken privatperson som helst. AIK Black Armys devis var ”Må de hata oss – blott de frukta oss”, säger Hasse Backman.

I olika sociala medier vittnar människor om att det inte känns bra att åka tunnelbana i närheten av Friends Arena eller Tele2 Arena i Stockholm när det är matchdag. Det är många fulla personer som skriker och medpassagerare känner en stor olustkänsla inför detta. Hur ser du på det?

– Jag upplever inte det som andra gör. Jag upplever att det är många människor på väg och som låter, men det är som vilken annan fredag eller lördag kväll som helst. Jag tror att folk kan för lite om supporterkulturen. Händer det något, att det blir stökigt, så är det oftast alkoholen som är den stora boven, säger Josefine Lindén Borgenstrand.

Vad kan klubbarna göra för att få bort dem som förstör?
– Tidigare har många trott att de är bara ett följe till de stora klubbarna som bara slåss och bråkar och inte bryr sig om fotboll, men min bild är att det i de flesta fall inte stämmer säger Hasse Backman.

– Jag tror att de flesta av dem som slåss också älskar laget och fotbollen och vill vara på matcherna för att det är en stor del av livet, inte minst genom det sociala umgänget med andra i supportergruppen. Därför är det effektivt att stänga av supportrarna från arenan om de missköter sig. Det kan upplevas som en stor förlust av en mycket viktig del av livet för den enskilde supportern.

I rapporten från Uefa från 2018, som visar att fotbollen drar in betydligt mer än den kostar, kommer man fram till att värdet på de positiva ekonomiska, sociala och hälsomässiga effekterna av svensk breddfotboll är mycket stora.

En som inte har så stor erfarenhet av bråk och stök kring matcher, utan nästan uteslutande ser den positiva biten, är Thomas Persson från Halmstad. Han har vigt sitt liv åt att stötta Halmstad BK och ser alla hemmamatcher och nästan alla bortamatcher under säsongen.

– Målet varje år är alltid att kunna se allting på plats. När jag var yngre var det bara att spara varenda krona jag kunde få tag i, för att kunna ta mig till Stockholm tre gånger om året. Och även till Örebro, Norrköping och Kalmar, vilket inte var jättebilligt, säger Thomas Persson.

Idag är det lättare att vara supporter i en liten klubb, även om en supporterbuss inte åker land och rike runt, som i de stora klubbarna. De långa resorna får man göra på egen hand. Många resor har det blivit för Thomas Persson, men när GIF Sundsvall var uppe i allsvenskan ett par år, var det kämpigt med bortamatcherna och de fick ofta prioriteras ner. Annat är det när man tar emot Stockholmslagen på hemmaplan.

– Om man möter ett Stockholmslag på sommaren blir det lite av årets match för oss. De kommer i tusentals och alla ska passa på att åka och bada på Tylösand.

Thomas Persson har inte blivit annat än trevligt bemött när han besökt Stockholm för att gå på match. Han tycker att han som Halmstadsupporter enbart möter respekt. Hemmasupportrarna i de tre Stockholmslagen AIK, Djurgården och Hammarby är mer imponerade av att han följer sitt lag på bortamatcher, än söker bråk.

– Den enda staden jag personligen inte känner mig trygg i som bortasupporter under matchdagen är Helsingborg. Inför matcherna där flyttar vi ofta över till Helsingör och laddar. Där är det ingen som bryr sig om oss.

För en supporter utanför de stora klubbarna i Stockholm, Göteborg och Malmö är hoten, stöket och våldet inte ständigt närvarande. Där handlar det om fotboll. Det samma gäller även majoriteten av supportrar i de större städerna, men där finns helt enkelt tillräckligt många bråkstakar för att skapa en otrygg stämning.

Det finns de som säger att det är olämpligt att ta med barn på fotboll med tanke på hur mycket okvädningsord som skriks från läktaren.

– De som säger så är ju oftast sådana som bara ser matcher på TV och som aldrig går på fotboll. För AIK är det vår familjeläktare säljer slut först av alla. Där är det hur mycket barn som helst. Sedan kan jag väl tycka att barn inte ska vara med överallt, till exempel i en klack på ett derby eller på konserter eller krogen, säger Josefine Lindén Borgenstrand.

Vad är det bästa med att vara supporter?
– Supporterskapet för mig är att stötta laget och allt runt matcherna. Allt från ölen innan en match till bortaresorna. Jag har även varit utomlands och följt laget. Det är verkligen häftigt att kunna få åka på resa där fotbollen ingår, säger Josefine Lindén Borgenstrand.

– Att det är en stark gemenskap där alla respekterar varandra för att man håller på samma lag. Vi har haft roligt tillsammans, både på och utanför matcher, säger Hasse Backman.

– Att man får se när det händer på plats, att så att säga känna gräsdoften. Det gör man ju knappt idag när det mesta är konstgräs, men det handlar om att jag vill kunna se det på plats, säger Thomas Persson

– Efteråt vill jag kunna vill kunna fira en seger med laget. Det bästa är när HBK spelar borta och inte är favorit men ändå vinner, att de blir lite av partydödare. Det är roligast mot de stora lagen, för att det händer så sällan, avslutar Thomas Persson.

Hanna Lager