Jag bor i den kommun jag är född och uppvuxen i. Mina föräldrar flyttade hit i mitten av 70-talet när det fanns mycket jobb inom vattenkraften. De fattade tycke för bygden och blev kvar. Jag fick en trygg uppväxt i en by som var väldigt levande med matvaruaffär, postkontor och ett rikt föreningsliv.
Storumans kommun är stor till ytan, 7 378 kvadratkilometer, vi bor knappt 5900 invånare här. Vi har fantastiska naturresurser som många av oss också jobbar med. Vi är en kommun med många små företag och en kommun med många föreningar.
Visst låter det ganska nice? Vi har mycket plats och vi har mycket drivkraft. Vi anpassar oss efter förutsättningarna, det ligger i vår natur eftersom vi lever just nära naturen. Vädret kan vi inte påverka men vi kan anpassa aktiviteterna efter det. Vi är vana att bita ihop och lösa problemen och många gånger i det tysta. Vi hjälper varandra för vi vet att det kan vara skillnaden mellan att kunna bo kvar i området eller behöva flytta till ett mer tätbefolkat område. Vi drivs verkligen av att vi ska kunna bo och verka i hela kommunen.
Mitt politiska engagemang var inte ett medvetet val egentligen. Det var genom mitt samhällsintresse som jag till slut insåg att jag på något sätt ville vara med och påverka. Jag fick snabbt en klar bild över hur många delar i vår vardag som styrs av beslut som vi inte själva kan påverka. Hur beslut som i huvudsak baseras på storstadsperspektiv ska arbetas med i vår kommun vars största samhälle har 2300 invånare. Tanken på vansinne har slagit mig mer än en gång.
Hela Sverige ska leva är det många som säger. Släktingar till mig som bor en bit bort från Lappland brukar säga att vi är ett eget land. Så känns det många gånger när vi brottas med våra utmaningar men när resten av Sverige behöver våra tillgångar då är det ett annat ljud i skällan. Ofta säljer vi oss billigt för vi tror att det kan generera arbetstillfällen eller andra ekonomiska möjligheter men gång på gång inser vi hur kortsiktigt det är.
Genom att se på befolkningsutvecklingen och det ständigt minskande skatteunderlaget förstår vi att, om våra barn ska ha möjligheter att bo kvar här eller om människor ska kunna flytta hit, så måste vi som bor här ställa högre krav och kommunicera vad kortsiktiga beslut gör med oss. För när staden inte längre räcker till alla och centraliseringen har gjort sitt då är det frågan om hur mycket som finns kvar av landsbygden om vi fortsätter att vara naiva i våra politiska beslut.
Den som ska betala vill veta vad hen får för pengarna. Det är inte alltid lätt att som kommunpolitiker övertala medborgarna att betala lite mera skatt än på många andra ställen i Sverige och samtidigt dra ner på den kommunala servicen. Det gäller verkligen att vässa argumenten och hoppas på att beslut från högre instanser ska hjälpa oss att genomföra det vi lovar.
Vi vet att vi behövs och att Sverige stannar om våra områden dör ut. Vårt parti kan jobba med dessa frågor med mycket högre prioritet än vad som görs idag och det är aldrig försent att börja så nu kör vi!
Tina Kerro är sekreterare för Liberalerna Storuman och gruppledare (L) Storumans kommun.
